Fru W skall börja jobba efter nyår. Och så länge herr W skall vara hemma med barnen känns det rätt OK. Även om det finns en fullständigt ojämnställd liten gen inuti som VILL VILL VILL vara mamma hela tiden, så vill resten av generna att vi skall vara två om det här och resten av generna tycker (på riktigt) att det är bra att herr W skall vara hemma på heltid och ta hand om både barn och hus. En hel del av fru W tycker också att det skall bli skönt att få vara lite vuxen också. Och så finns det en ganska stor del som tycker att det känns lite läskigt att det från och med nu och läääänge framöver skall vara så. Vi skall båda jobba, mer eller mindre heltid, och våra fina barn skall vara med andra på dagarna. De älskar dagis, och har det jättebra där, så det är inte det. Inte alls. Men är det därför jag ville ha barn?
Det är så kluvet! Vissa dagar är det bara helt underbart att få vara hemma och uppleva sina barn. Då undrar jag om jag är dum i huvudet som tänker börja jobba och lämna bort mina underbara ungar till andra. Andra dagar, såna dagar när ingenting går riktigt som jag tänkt mig, när alla är sura och griniga och vi bara bråkar och skriker på varandra här hemma - då känns det som om både barnen och jag skulle må bättre av att jag försvinner här hemifrån och de får vara med lite mer balanserade vuxna som inte lär dem att skrika och vråla när man tappar humöret (för barn gör som man gör och inte som man säger).
På sistone har vi haft lite för många av de där andra dagarna. Alldeles för många. Och jag börjar undra om jag inte undermedvetet framkallar dem för att göra det lättare att gå tillbaka till jobbet. För om det ändå inte funkar när jag är hemma, kan jag ju gå till jobbet med liiiite lättare samvete. Eller?
Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det är så. Och detta måste fru W sätta stopp för omedelbums! För det är ju helt vansinnigt att slösa bort min sista månad hemma med mina underbara fantastiska barn. Så det tänker jag sluta med. Nu. På en gång.
3 kommentarer:
Kluvet, det är precis min känsla också! Jag ska börja jobba i januari och det känns både genomvidrigt och lite kul. Vissa dagar, när Q är riktigt trotsig, känns det som att det skulle vara skönt att gå till jobbet. Men förr eller senare tittar han på mig med sina svarta brunnar till ögon, och jag tänker att jag inte vill vara ifrån honom en endaste minut.
Skönt att höra att man (troligen) är normal!
Mer saft, pepparkakor och mys i vintermörkret! Det är underbart och eländigt att vara hemma med tre. Fast visst är det härligt att jobba igen.
Tack! för att ni också får mig att känna mig lite normal och inte bara som en monstermamma. Det gick faktiskt lite bättre igår, och vi skall väl se om det inte kan gå ännu lite bättre idag!
Kramar!
Skicka en kommentar