Hur blir man av med Luther?

Jag undrar ibland hur jag är funtad. Jag är liksom inte nöjd om jag inte:

• är den glada, pedagogiska, uppfinningsrika och roliga mamman HELA tiden,
• är en glad, duktig, sexig och intressant hustru,
• lyckas hålla huset i ett skick som torde vara fullständigt omöjligt för en trebarnsfamilj,
• hinner hålla trädgården i skick och planera och plantera nytt, både blommor och buskar,
• umgås och tar hand om min släkt och mina vänner sådär lite extraextra och påhittigt roligt,
• renovera och göra nytt i vårt 40 år gamla hus,
• motionerar och tar hand om kroppen som förhoppningsvis skall hålla länge än (något jag dessutom tycker är mördande tråkigt),
• gör något för min egen skull - något utvecklande som dessutom gör mig mer intressant,
• säkert hundra andra saker som jag borde göra och intressera mig för som har med jobb och karriär att göra.

Jag inser att det är jag själv som sätter de här kraven på mig. Det är VERKLIGEN inte så att herr W kräver att huset skall vara tipp-topp, eller att jag skall ta hand om både tvätt och trädgård och att maten skall stå på bordet när han kommer hem från jobbet. Det är den där präktighetsministern i mig som får för sig att alla de här sakerna måste göras och att de måste göras på ett visst sätt - annars är det inte riktigt bra.

Ta dagen tillexempel. Klockan är i skrivande stund tjugo över två på eftermiddagen, och hushållet W har hunnit med följande (utöver det vanliga med frukost och blöjbyten och så): måla med vattenfärger, göra en saga med små gubbar och pappas plastdrake med de två stora barnen, baka muffins med björnbär, äta lunch och få undan efter den, se katastrofen till friidrott, lera med play-doh, pärla med pärlplattor, rita på datorn (de två stora barnen W), gosa med apförkyld lillasyster W, tvätta en tvätt.

Trots det är jag inte alls nöjd. Vi har ju inte städat, inte varit ute, inte UTRÄTTAT något. Till och med när jag läser det här och inser att jag egentligen inte har något som helst att vara missnöjd med, sitter vad jag misstänker är en ganska stor Luther någonstans nära mig och viskar: "Men du har ju inte gjort något nyttigt idag. Du har ju bara softat runt och myst med din familj. Det här var ingen bra dag." När jag tänker på vad jag vill prioritera i livet är det ju JUST PRECIS DET jag vill - familjen och barnen. Det finns inget viktigare än att vara med dem man tycker om. Och det MENAR jag av hela mitt hjärta.

Så - är det någon som har några bra tips på hur man blir av med gamla spök-Luthrar som sitter i väggarna och gnetar och talar om för en att man är en dålig människa för att man inte gör alla tråkiga saker först - tages dessa tips tacksamt emot. Lönnmord? Kognitiv beteendeterapi? Excorsism?