Fru W har bävat lite för innevarande vecka. Herr W behagar nämligen befinna sig i Tyskland större delen av den, och fru W är alltså ensam med de tre banditerna.
Jag VET att mammor för kanske 50 år sen förväntades klara allting själva och inte fick så mycket hjälp av papporna med barn och hem och disk och städ och tvätt. Jag VET att ensamstående föräldrar klarar sig alldeles utmärkt en hel vecka ensamma med sina telningar. Jag VET att barnen W egentligen inte alls är banditer utan faktiskt väldigt snälla och mysiga barn som gärna vill hjälpa till.
Och ändå har jag bävat. För när man är van vid att vara två på kvällen är det meckigt att vara själv. Att få undan disk och kastruller (och halva middagar som hamnat på golvet) efter maten är bara det ett litet företag. Att hinna detta, och få barnen att städa (det är ju något de INTE tycker om att hjälpa till med), få på alla tre pyjamas och servera dem kvällsmat framför TV:n i tid är svårt när man är van att vara två som gör det. Jag säger inte att det inte går. Men jag är inte van.
Att lägga de två stora är egentligen inte så svårt. Inte om man kan hålla på rutinen som ALLTID ser ut så här: städa, gå upp och ta på pyjamas, lite TV med välling och kvällsmacka, stänga av TV:n, gå upp och borsta tänderna, läsa bok, stoppas om, sjunga sång, säga godnatt och dra ner rullgardinen. Sover de inte då, somnar de själva. Men att göra detta någorlunda lugnt och stillsamt när man har en lillasyster W som klättrar runt i stora barnens rum och tjoar och stjäl nappar och vill riva i boken och inte är ett enda dugg intresserad av att gå och lägga sig, eller ordna lite mysstund - det är faktiskt nästan omöjligt. De stora barnen W nöjde sig dock med denna något stissiga läggning. Lillasyster W tog god tid på sig och ungefär 352 snurrar i soffan innan hon knoppade in strax efter nio.
Då skulle fru W vara duktig och förutseende och gå ner i källaren och lägga i en tvätt. Sagt och gjort. Men vad skådar mitt högra öga om inte en pöl på golvet framför extrakylen där nere (jo, det är en extraKYL - vi har en extrafrys också, men där var ingen pöl...). Det visade sig vara ganska exakt en liter flädersaft som prydde det gröna betonggolvet. En av de flaskor som innehöll fru W:s egenhändigt tillverkade flädersaft hade intressant nog gått i tusen bitar inne i kylskåpet, och innehållet hade inget annat val än att följa tyngdlagen ut över golvet. Så istället för att nöjd kunna sätta mig med en kopp te en halvtimme innan läggning har fru W spenderat en timme på knä på källargolvet i ett fåfängt försök att minimera mängden kletig massa. En del fick jag bort såklart. Men jag orkade inte flytta kylen själv, så det som runnit in under får vänta. I alla fall det som ligger precis under fötterna på kylskåpet.
Så - en liten Murphy var det allt i kväll. Men det var kanske inget annat att vänta. Framför allt inte eftersom fru W under middagen satt och funderade på hur hon skulle hantera olika katastrofer nu när hon är ensam hemma. Jag föreställde mig dock inte just detta scenario.
Dags att ge allra minsta syster W en sista flaska och sen är det läggdags för städtant W. Godnatt!
1 kommentar:
Synd att du inte hann satta dig och njuta av en kopp te utan fick ta hand om ett valdigt oforutsett lackage.
Att det ska vara sa svart, nastan omojligt att fa den dar valbehovda halvtimman av fullstandig frid.
Jag haller tummarna for att det nasta kvall kommer att finnas tid over for dig att andas och slappna av.
Jag forsokte i eftermiddags att satta mig ner med en kopp te efter att varit igang hela dagen, men da satte sig en viss hund vid dorren samtidigt som han tittade bedjande pa mig.
/A-H
Skicka en kommentar