Astrid Lindgrens värld

Inser att jag heeeelt glömt skriva om besöket i Vimmerby och "Astrid Lindgrens värld". Först en liten hyllning till hela parken:
Fantastiskt välplanerad. Fantastiskt lagom stor (trots vad som verkade vara typ en miljard bilar på den helt enorma parkeringen kändes det inte särskilt trångt därinne). Fantastiskt enkla och geniala saker för barnen. Jättebra skådespelare och upplägg på uppträdena där man pausade och lät barnen delta och komma in i borgar och hus och på gårdar.

Lite ris också. Pippis hus måste vara ett av de allra största dragplåstren. Varför är det då ett av de minsta?

Vad minns vi från Vimmerby? Storebrors bryt när vi precis kommer fram till ingången och får såna där jättebra barnarmban att skriva telefonnummer och namn på om barnen kommer bort. Storebror VÄGRAR ta på sig sitt armband för "Det är TRÅKIGT!" (exakt vad han menade med det vet vi fortfarande inte), och lade sig skrikande ner på marken. Till slut var jag på väg bort till bilen med honom eftersom vi verkligen ville att han skulle ha på sig sitt armband där inne. Det tog väl ungefär en kvart innan han lugnade ner sig såpass att vi fick på honom armbandet. Nästa dag utanför portarna frågade han oroligt efter flickan som delade ut armbanden, och ville inte gå in utan det. Orsaken till detta var att han mycket riktigt lyckades villa bort sig första dagen när han lekte på Kajsa Kavats mormors hus gata (ett av de mest trånga ställena på hela parken - och mest besökta). Han gick in i ett litet hus, kom ut igen - och gick åt fel håll (och vi missade att han kom ut över huvudtaget). Efter några minuters letande i vild panik (mamma W hade redan börjat kolla om det fanns vattendrag eller dammar i närheten där han kunde ha trillat i) ringer pappa W:s mobil och han springer iväg och hämtar ledsen storebror. Vi vet fortfarande inte om storebror själv tog initiativ enligt våra instruktioner och frågade "en annan mamma om hjälp att ringa mamma och pappa", eller om någon förbarmade sig över en gråtande liten kille. Han säger själv att han frågade en annan mamma, men det kan bero på att vi preppade honom så vansinnigt innan. Och som sagt - upplevelsen fick honom att uppskatta armbandet. Till och med en dryg vecka senare när vi var på Liseberg.

Vad minns vi mer? Mellansyster W som käckt stegade ner till Ronja och kramade om henne, och gick fram och petade på Lovis för att säga hej. Fast när uppträdet var ville hon helst av allt leka med sin nya lilla Pippihäst och sina Pippi-Tommy-och-Annika-gubbar.

Annars var nog de små husen som bara barnen kunde gå in och ut ur deras största behållning. På slutet andra dagen var storebror heeelt begeistrad, och kunde inte slita sig från "den lilla lilla staden". Och Nils Karlssons pysslings hus där de sprang runt uppe på den enorma sängen hur länge som helst.

Dit skall vi åka igen, helt klart. Fast vi kanske väntar ett par år så att även lillasyster W har någon behållning av det hela. Nu var hon inte heelt nöjd med att få sitta i vagnen två hela dagar. Och nästa gång hyr vi nog ingen campingstuga. Den var egentligen helt OK, men där fanns inget rinnande vatten och den var så liten att vi inte kunde sitta inne i den och äta - och absolut inte vara inne när lillasysters resesäng var uppfälld på golvet. Nästa gång tar vi nog in på hotell eller liknande istället. För det bli en nästa gång!