Igen. När humöret inte är på topp (och hormonerna är det...) blir dagarna som denna. Började rätt bra med sovmorgon, lite morgonmys med barnen och framåt förmiddagen satte vi igång bullbaket jag planerat till onkel W:s frus födelsedagskalas på eftermiddagen. Tårtbottnen bakade jag redan igår för att bottnen och fyllning skulle få stå och safta till sig över natten. Bulldegen sattes på jäsning och medan den jäste gjorde jag dessutom saft av fläderblommorna jag hade i frysen. Kände mig med andra ord väääldigt duktig. Bulldegen jäste färdigt och barnen W hjälpte till att knåda och kavla och bre smör och strö socker och kanel och rulla och lägga bullarna i formarna. Allt var frid och fröjd och fru W var faktiskt barnsligt nöjd över att få bjuda onkels fru på hembakt tårta och bullar för att fira födelsedagen. Jag såg framför mig det fint dukade bordet med tårta på tårtfat med fot, bullarna i korg med duk under, fina faten och kopparna och kanske till och med lite blommor på bordet. Denna dröm kraschade dock när jag lyfte på mjölpåsen för att sätta in den i skafferiet och hittade en - mjölmask!
Efter att ha skrämt mina barn halvt från vettet genom att vråla som en banshee, slängde jag alla bullarna och tårtan (allt under lika banshee-lika illtjut från storebror W som inte var riktigt säker på att mamma inte var arg på honom - och dessutom helt knäckt eftersom det absolut inte går att ha födelsdagskalas utan tårta och bullar...), lämnade herr W med barnen för att försöka få i dem lunch, och körde (inte heeelt lagligt) ner till Hemköp för att inhandla nya ingredienser. Min något bistra uppsyn fick inte en, utan tre personer att hastigt backa undan och lämna plats i gången när jag kom ångande genom affären.
Väl hemma igen (fortfarande så arg att jag var tvungen att drämma igen bildörrarna) öppnar jag kylen - bara för att inse att jag glömt att köpa smör! Jag kunde, hör och häpna, faktiskt bli ÄNNU argare, och tog ut det i bilen det otroligt korta lilla biten ner till jourbutiken (eventuellt sprängde jag en högtalare i bilen också...). Kom hem med smöret, stressar en heeel deel för att komma igång igen med sockerkakan till tårtan - och tappar alla äggen i golvet! Det illvrål jag då presterade fick herr W att hastigt avsluta lunchen och ta med de två stora barnen W på promenad.
Äggen torkades upp, barnen forslades ut och undertecknad bakade tårtbottnar, satte bulldegar, rensade ur skafferiet (och slängde en hel del. Hittade dock inga fler maskar någonstans.), sysselsatte lillasyster W och skämdes för att stora barnen W blivit rädda för sin mamma. När de kom hem igen var dock allt på banan igen, tårtan och bullarna skulle hinna bli färdiga till kalaset och det blev till slut en väldigt trevlig eftermiddag och kväll med onkel W och hans mysiga fru. Tårtan blev god, bullarna blev också goda (och alldeles för många). Det enda som saknades var blommorna på bordet, men det gjorde inte så mycket.
Men jag har lovat mig själv att VERKLIGEN försöka att inte låta mitt humör gå ut så över barnen igen. De är värda bättre än så. Mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar