Hot och mutor är det enda som går hem

Mormor W har alltid sagt till mig att när det gäller barn är det enda som går hem hot och mutor. Hittills har inte hot funkat så bra här (och jag har väl inte gärna använt det heller), utan mutor har varit det bästa framgångskonceptet. Fast jag föredrar att kalla det morötter eller positiv uppmuntran. Det känns på något sätt lite bättre då.

Igår var alla barnen W hemma från dagis. Vi hade ett uppdrag under dagen och det var att lämna tillbaka det hysteriskt försenade babyskyddet (bilbarnstolen) vi hyrt till lillasyster W (och som hon alltså inte längre använder). Babyaffären där vi hyrt stolen ligger vääääldigt nära en stoooor leksaksaffär, och fru W behövde lite hjälp med julklappslistorna till tomten. Tanken var att barnen skulle göra rekognoseringstur i den stora leksaksaffären. Men vi skulle inte köpa någonting. Denna idé var barnen helt med på. 100%. Såklart. Men mamma W hade lite regler inför detta besök som barnen inte var helt på det klara med. Som att man inte får skrika och gapa när man inte får som man vill, som att man måste lyssna på mamma och inte springa runt och örla i affären, som att vi åker hem direkt om det inte fungerar. Testet skulle göras i "måste-affären" - den vi ändå var tvungna att äntra. Var det tänkt. Real life testet utfördes i hallen under påklädningen. Storebror ville nämligen inte ta på sig överdragsbyxorna. Alls. Denna världsliga konflikt växte sig till enorma proportioner och ett veritabelt ställningskrig i djupa skyttegravar. Då spelade mamma W ut sitt trumfkort. Skall det vara så här kan vi inte gå till leksaksaffären. Ett tvättäkta hot. Kan man tycka.

Det resulterade dock i ett hysteriutbrott modell större hos storebror och det tog mig säkert en kvart att lugna ner honom såpass att det gick att överhuvud taget prata med honom. I hans värld var jag nog den orättvisaste och hemskaste människan i hela världen. Jag tyckte att jag bara vara konsekvent och försökte förklara för honom varför jag inte ville vara i affären med dem om det skulle bli massa skrik och kiv. Just då tyckte jag nog inte att det gick hem, för han ville inte titta på mig, bara kramas och "hulka" hela tiden.

Fast något förstod han nog ändå. Babyaffären gick som en dans, och när vi sedan äntrade leksaksaffären (efter ett väl godkänt besök i babyaffären) gick det också heeelt utan problem. Jag skämdes faktiskt nästan - det var inte meningen att kuva honom helt och alldeles.

På kvällen berättade storebror glatt för pappa att han hade varit jättesnäll och duktig hela dagen, men det hade mamma inte märkt... Tänk storebror, det gjorde jag visst! Fast han kanske menade även innan hallincidenten. Och det är ju inte det att jag inte tycker att han är snäll, bara väldigt trotsig ibland.