Fem dagar innan herr och fru W skulle åka till London för en barnfri helg började fru W:s enda "frambrutna" visdomstand bråka med en käck liten inflammation. Tack och lov funkar folktandvården här superbra, så jag fick komma ner direkt och rensa och spola (och få lite skäll av tandis för att jag inte borstar tillräckligt noga...). Åtgärden funkade, för efter några dagar kändes det helt OK. Enligt tandis stränga order skulle jag skölja med bakteriedödande medel två gånger om dagen i två veckor (verkligen besvärligt eftersom man skall borsta tänderna, skölja noga - och sen VÄNTA minst 30 minuter innan man sköljer... inte så lätt när man är van att stupa i säng när man borstat färdigt...). Men jag gjorde det i två veckor (nästan helt enligt order), OCH borstade med den lilla vinkelborsten som jag fått.
Men inte sjutton hjäpte det. Så fort jag slutade skölja kom inflammationen tillbaka. Jag rinde tandis igår, fick tid idag kl 17.30 och tänkte att det passade ju väldigt bra, för då kunde herr W hinna hem och ta barnen. Och det hade han också lätt hunnit - om han inte haft tid på banken för att diskutera våra lån... Eftersom alla potentiella barnvakter antingen var bortresta eller på julklappsjakt var det inget annat att göra än att ta med barnen ner till tandläkaren och hoppas att de skulle kunna sitta stilla de 10 minuter det brukar ta att rensa och skölja och få skäll. Lite nervöst var det dock, så jag preparerade dem minutiöst. "När vi kommer till tandläkaren skall ni sitta på stolar i samma rum som mamma och tandläkaren och ni måste vara tysta och sitta stilla." Jag försökte berätta vad som skulle hända och att jag inte skulle kunna prata och så. När vi kom till väntrummet var storebror nog mäkta trött på mammans tjat. Jag frågade honom vad vi kommit överens om, och han bara suckade "jag VET", till svar. Stackars barn.
In i tandläkarrummet, med världens bästa sköterska som verkligen tog hand om barnen och såg till att de kunde sitta i barnfåtöljer och knödde in vagnen så lillasyster kunde se mig ordentligt, och barnen uppförde sig faktiskt riktigt bra. De satt i sina stolar och tittade med stora ögon på medan tandläkaren kollade lite på röntgenbilder och kikade lite i munnen.
Fru W var lite taggad för jag ville verkligen få en tid efter jul för att ta bort skräptanden - den gör ju inte precis någon nytta och lägga massor av extra tid på att borsta och tandtråda för att inflammationen inte skall komma tillbaka (allstå, jag brukar ju borsta tänderna, mer än de flesta om ni frågar min familj, men den här tanden har tagit dubbelt så lång tid att borsta som alla de andra tillsammans....). Så när tandläkaren försiktigt började förbereda mig på att det nog var bäst att vi tog bort den var jag inte sen att instämma. Kanske var jag lite för ivrig, för efter ytterligare en snabbkoll på röntgenbilderna vände sig tandis om och sa: "Är du redo för utdragning nu då?"
Nu - som i nu-på-en-gång alltså? Nä, inte ett enda dugg redo var jag för det. Och alla barnen som satt i illstirrade på mamman i tandläkarstolen - hur skulle de någonsin våga gå till tandläkaren igen? (Mamman har nämligen tagit bort en visdomstand innan, och det var inte EN tår som föll då kan jag säga...) Men tandis och sköterskan var så lugna och sa att jodå, det kan vi visst det, och jag ville så gärna bli av med skrället att jag sa ja.
Tack och lov kom herr W precis i tid för att transportera ut barnen innan tandis började med grovgörat. Men jag tror faktiskt att det hade gått bra ändå. Jag grät inte alls, skrek inte, pep inte ens. Lite nervöst var det och lite spände jag mig, men inte värre än att jag hade kunnat låta bli om barnen varit där. Nu kunde jag ju släppa loss lite mer...
Så nu sitter jag här, med barn som fortfarande vill gå till tandläkaren (mellansyster berättade livligt hur hon skulle gå in i rummet, sätta sig i stolen, låta tandläkaren fälla ner stolen och gapa jättestort), med en vidsdomstand mindre, en bedövning som har släppt och en tilltagande molande värk i hela käken. Och inte får jag ta mer panodil förrän klockan elva. Sov gott allihopa, för det kommer inte jag göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar