Kom nu då!

Kom nu då! Skynda dig på! Söla inte!

Just nu är detta nog ungefär 80% av vad jag säger till mina barn. Positiv uppfostran, my ass. Alltid är vi på väg någonstans, eller så måste vi äta, eller så är det dags att pyjamasa, eller sova, eller något annat som stör de stackars små människorna i vårt hus som försöker leva sitt liv så gott det går.

Vad är det vi gör mot våra små barn egentligen? De behöver tid att leka, tid att få bara vara, tid att få göra färdigt det de håller på med. Och det får de nästan aldrig. Det är mycket sällan de frivilligt går ifrån den lek de håller på med - för de hinner så gott som aldrig leka färdigt innan någon annan bestämmer att det inte finns tid för mer lek.

För ett barn som storebror W är detta extra jobbigt. När all förändring per definition är av ondo är den värld vi lever i idag inte alldeles enkel. Och han lär sig ju av oss hur man hanterar problemet tidsbrist. Man blir sur, arg, irriterad och säger saker som: "Om du inte kommer och tar på pyjamasen nu så hinner vi inte läsa någon saga" alternativt "Jag kommer INTE nu, och jag VILL inte läsa någon saga".

Samtidigt inser jag att hur otrevligt det än är med tidsbrist och "skynda, skynda" så kommer mina barn, och alla andras barn, att behöva fungera i den världen på ett någorlunda bra sätt. Det vore inte snällt av mig att låta dem tro att det ofta finns massor av tid, och sedan släppa ut dem i tidsbristvärlden utanför. Men jag skulle vilja kunna ge dem tid hemma och samtidigt få dem att förstå att det inte är accepterat att komma försent till ett jobb på samma sätt som det är accepterat att komma lite senare till dagis. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Har någon annan något tips?