Riktigt-viktigt

En helt vanlig vecka i ett helt vanligt liv gör jag massor av val hela tiden som går ut på att prioritera mellan saker som är mer eller mindre viktiga för mig. Hur mycket skall jag jobba – hur mycket skall jag vara med barnen? Skall jag lägga tid på att laga mat – eller på att leka med barnen (ofta ganska svårt val faktiskt…)? Skall jag blåsa håret eller inte? Skall jag eller barnen få motion när vi är ute på promenad? Skall jag ta bilen ner till centrum eller skall jag gå?

Vissa val känns viktigare än andra, men likafullt måste jag ändå bestämma något om dem. Ibland kan det kännas jobbigt och inte alls roligt att planera veckans mat, eller bekymra sig om att jag inte hinner motionera eller städa så mycket som jag skulle vilja att det var städat. Men jag gör det, och lägger tid och energi på det.

Så händer det något i livet. Något jobbigt eller svårt som man inte kan göra något åt, utan måste lära sig att leva med och hantera. Och plötsligt börjar jag tänka om. Det blir plötsligt inte så viktigt med städningen, eller barnens förkylning. Förkylningen är ju jobbig när den pågår, men den går över. Och även om det gör fysiskt ont i mig när barnen hostar på nätterna, så är det inte så farligt. På det stora hela. Egentligen. Inte så att jag behöver må dåligt över det. Det är inte heller någon katastrof att hela garaget är fullt med återvinning som ingen orkat åka och slänga. Än så länge får den ju plats.

Och så länge som det håller sig på den nivån känns det som något positivt som hänt. Som om jag fått något gott ut ur det jobbiga och svåra. Som att jag faktiskt lärt mig något nyttigt av det, och får ut lite mer av det riktigt-viktiga i livet. Som om prioriteringarna blir lättare och mer självklara och valen enklare. Som om jag låter bli att låta mindre viktiga saker förstöra för mig i onödan.

Men så kan det gå för långt. När man slutar bry sig om något annat än det jobbiga och svåra – och tillika riktigt-viktiga. När det jobbiga och svåra tar över ens liv så till den milda grad att man slutar att försöka förbättra sitt liv på andra områden. När man slutar att göra eller att vilja göra val som rör något annat än det jobbiga och svåra. När man inte orkar, inte riktigt kan med att lägga energi på något annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga – och kanske därför missar det positiva och nyttiga som ändå kan komma ur det. Inte är det konstigt att man känner ilska över de omständigheter som vill att man skall lägga tid och kraft man inte har på helt oviktiga saker som jobb eller materiella ting. Inte är det konstigt att man inte vill och inte orkar. Inte konstigt alls. Men hur tar man sig ur det? Hur kommer man bort från platsen där allt annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga blir helt meningslöst och oviktigt?

Och hur vet man när man gått över gränsen? Hur vet man vad som är i onödan? Det är en balansgång mellan att prioritera om/prioritera upp riktigt-viktiga saker och att låta de jobbiga-svåra-riktigt-viktiga sakerna ta över hela ens liv. För det är kanske då det blir negativt – när det jobbiga och svåra får ta över helt så att de glada och positiva riktigt-viktiga inte får plats?

Det här har jag tänkt på i över en vecka, och ändå kan jag inte formulera mig ordentligt kring det. Men nu vet ni i alla fall vad som stoppat upp bloggandet.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan - och förstånd att inse skillnaden"