Jag funderar just nu ganska mycket på varför och hur man har regler för sina barn. Varför det är så viktigt för mig att mina barn är artiga och inte bär sig illa åt för att få som de vill. Och vad det egentligen betyder att "bära sig illa åt".
Både herr och fru W är överens om att det för oss är viktigt att våra barn är artiga, tackar för maten och ber om saker på ett någorlunda trevligt sätt - och att det inte skall löna sig att skrika och bråka för att få som man vill eller slippa göra som man inte vill. Jag TROR i alla fall att det mesta av det är för att jag som vuxen har förstått att man faktiskt blir trevligare bemött om man själv är trevlig. Till en del beror det säkert på att jag själv träffat på andra barn (både när jag själv var barn och som vuxen) och vuxna som "burit sig illa åt" för att få som de vill - och då har jag inte alls tyckt de var särskilt sympatiska.
Men en liten del av alla regler som vi satt upp och faktiskt försöker få barnen att följa kanske är för vår egen skull? För att det skall vara lättare för oss i vardagslivet? Och den tanken tilltalar mig inte alls. Jag har väl inte blivit förälder för att det skall vara smidigt för mig? Mitt jobb är väl att hjälpa mina barn att våga säga vad de tycker, stå upp för sin och andras rätt, och låta dem känna att de är värdefulla precis som de är? För då tror jag att de kan ge andra människor något och i sin tur hjälpa, stötta och glädja dem. Och då blir världen en lite trevligare plats att leva på.
Samtidigt har jag funderat en hel del på hur mina barn bör/skall/kan förhålla sig till andra, främmande människor. Ta tillexempel nu när vi skall åka till Vimmerby. Tänk om de kommer bort från oss? Vad skall vi instruera barnen att göra då?
Jag vill inte skrämma barnen för andra människor, jag vill inte lära dem att vara misstänksamma mot sin omvärld och misstro människor de möter. Samtidigt vill jag inte riskera att utsätta dem för mer fara eller obehag än nödvändigt. Jag har försökt pränta in i storebror att han i första hand skall be någon som har barn om hjälp, eller en polis. Men hur säger man det utan att samtidigt säga att det finns människor som kan vilja honom illa (och det skulle han fundera läääänge på om han fick in det i huvudet)?
Och samtidigt som vi försöker få barnen att inte "skrika och bära sig åt" när de inte får som de vill, eller inte vill något - så vill jag ju att de SKA skrika och bära sig åt den gången de inte alls vill följa med någon i bilen eller in i buskarna (jag ryser bara jag tänker på det...). Jag vill lära mina barn att lita på sin magkänsla och faktiskt agera ut den känslan. Det blir bara så himla jobbigt i väldigt många vardagssituationer när de agerar ut sina känslor mot att sluta leka, gå och bada, städa undan leksaker, klä på sig kläder, ha på sig just den tröjan, gå ner för trappan själv, snyta sig, tvätta händerna, inte slå sin syster/bror osv i alla oändlighet. Kanske om jag tänker på allt otäckt som kan hända om jag kuvar dem att alltid vara väluppfostrade att jag kan ta det lite bättre. För man kan inte begära av en treåring att de skall förstå skillnaden mellan att inte vilja städa och inte vilja följa med en främmande människa hem. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar