Alla är vi olika

Måndagen gick i shoppingens tecken. Herr och fru W behövde åka in till "stora" staden (Svea rikes andra största stads centrum alltså), och tänkte att det kunde bli en liten utflykt med barnen innan vi skulle storhandla på vägen hem.

Den lilla utflykten svällde och blev till en heldag på stan, med lunch, fika, shopping (mest till barnen såklart) - och vi vuxna tyckte nog att det hade varit en riktigt bra dag. Barnen hade busat och lekt runt vid Kopparmärra, så när vi äntligen äntrade bilen på väg hem tyckte i alla fall fru W att storhandlingen kändes ganska jobbig. Den måste göras, icke desto mindre, så det var bara att bita ihop och komma igen.

Inne på Ica Maxi vidtog första brytet med två trötta barn när de bråkade om vilken av de två exakt likadana kundvagnarna-som-ser-ut-som-en-bil vi skulle ha. Sedan bråkade de om vem som skulle sitta på vilken sida. Sedan bråkade de om vem som fick hålla i ratten. När herr W sammanbitet förklarat för dem att de fick hålla i ratten båda två, började de bråka om vem som fick hålla var på ratten. Det hela slutade med att storebror W vann slaget om bilen, och mellansyster W fick sitta i kundvagnen i stället. Handlingen gick sedan relativt planenligt, förutom att herr och fru W ideligen tappade bort varandra och fick gå och vissla för att hitta varandra. Ica Maxi har nämligen infört systemet med självscanning vilket är ganska bra - om man handlar själv. Är man två vuxna, med varsin vagn, som skall samsas om samma scanner blir det genast problem. I alla fall om man försöker vara rationell och inte gå tillsammans för att skynda på lite.

Någonstans vid bröddisken förlorade vi helt kontrollen på våra ekipage. Lillasyster W satt bortglömd i sin ordinära kundvagn vid leverpastejen, medan mellansyster W och storebror stod och tryckte näsorna mot plastdörrarna vid kanelbullarna. Herr W var försvunnen (det visade sig senare att undertecknad tydligen skickat iväg honom för att hämta grädde...), och fru W undrade desperat om hon skulle hämta en nu ganska grinig lillasyster W först, eller hejda storebror och mellansysters framfart. Storebror och mellansyster W fångades in, förmanades och placerades bredvid varandra i bilen - och hoppade genast ut igen och började jaga varandra i brödgången. Tack och lov var där inte så mycket folk, och tack och lov var de så upptagna med att springa att de inte såg alla Ballerina- och Singoalla- och alla andra möjliga sorters kex som stod heeelt inom räckhåll för deras små fingrar. Lillasyster W hämtades, nu hysteriskt skrikande (men hon blev glad när hon fick se mig i alla fall), och alla våra vagnar baxades mot kassorna (godishyllorna genererade en del ilskan inlägg i debatten - men vi kom hem utan godis!). I kassan stod en vänlig kassörska och ropade: - Jag kan hjälpa nästa! Fru W traskar dit med lillasyster W på armen, tittar ner för att ta upp scannern, tittar upp igen - bara för att se den vänliga kassörskans rygg på väg BORT från kassan.... (det visade sig strax att kunden innan hade glömt sitt ICA-kort, men jag blev ganska förvånad).

Allt som allt hade dagen alltså varit relativt bra (förutom besöket på Maxi kanske då), det tyckte i alla fall både herr och fru W. När storebror och mellansyster W skulle nattas frågade jag dem vad som varit roligast idag. Storebror W svarade ganska snabbt och utan att tveka:
- Maxi!

Luttrad moder tänker: "Ja ja, han tyckte i alla fall något vi gjorde i dag var roligt. Kanske skall försöka komma ihåg att barn inte alltid uppskattar samma saker som vi vuxna"

Något mer perplex blev mamma W när mellansyster W får samma fråga (vad var roligast idag?) och följande konversation utspelar sig:

Mamma W: Vad tyckte du var roligast idag?
Mellansyster W (tänker verkligen efter en stund): - Leka med alla barnen på dagis!
Mamma W: - Men du har ju inte varit på dagis idag, vi har ju varit på stan!
Mellansyster W: - Varför då?