Skyldigheter?

Läste häromdagen om en man med en dödlig sjukdom som endast kunde botas med ryggmärgsdonation. Mannen hade dessutom en ovanligt blodplasmatyp (eller nåt) och hade svårt att hitta en passande donator. Den enda i landet var hans egen syster. Mannen hade brutit all kontakt med systern eftersom hon inte ville donera ryggmärg till honom, och mannen tyckte att hans syster inte brydde sig om att han skulle dö en plågsam död eller att hans barn skulle blir utan far.

Ungefär så stod det i tidningen. Jag har ingen aning om vad som låg bakom denna tragiska familjefejd, men den fick mig att börja fundera över vad jag tycker att man har rätt att kräva av en annan människa. Om man nu har rätt att kräva någonting alls.

Jag tror att jag förväntar mig mer av min familj än av mina nära vänner, och mer av mina nära vänner än av andra vänner och bekanta, och kanske till och med lite mer av dem än av helt okända människor. Men det är nog mer på det känslomässiga planet tror jag. Att de skall finnas där när jag behöver dem om jag är ledsen till exempel. I och för sig bär det mig mindre emot att fråga familj och nära vänner även om praktiska tjänster, så förmodligen förväntar jag mig mer av dem även när det gäller saker som flytthjälp, bygghjälp, skjutshjälp osv. Jag skulle dock inte säga att jag har rätt att kräva mer av dem, att de har skyldighet att hjälpa mig mer än någon annan. Och jag tycker inte heller att varken mor- eller farföräldrar eller onklar och tanter har någon skyldighet att vilja ta hand om mina barn när jag vill hitta på annat. Jag skulle tycka det var tråkigt om de inte hade intresset, men det är absolut inget jag kan kräva av dem. Nu är jag lyckligt lottad i detta avseende, så jag har aldrig riktigt behövt hantera ett problem här.

För att återknyta till inledningen om ryggmärgsdonation har jag svårt att se att jag skulle kunna kräva av någon att riskera sitt eget liv för att eventuellt rädda mitt. Jag har såklart aldrig varit i den situationen, och har ingen aning om hur det känns, men att bryta all kontakt med sin syster för att hon inte vill riskera sitt liv, och sina barns mamma för att förhoppningsvis (men inte säkert) rädda sin brors liv och hans barns pappa? Jag tycker nog inte att någon har moralisk skyldighet att riskera sitt eget liv för att rädda någon annans. Teoretiskt och principiellt sett. Jag tror att om jag hade hamnat i mannens situation hade jag inte ens vågat fråga mina nära och kära. Jag hoppas (och tror) att den som skulle vilja hjälpa mig hade erbjudit sig i så fall. För skulle de inte vilja hjälpa blir inget bättre av att jag försöker skuldbelägga dem för det för att få som jag vill. Eller sätter dem i en omöjlig valsituation. Så tror jag att jag tycker just nu i alla fall. Någon som har några synpunkter?