Ja, inte är det slut på eländet. Febern vill inte ge sig, så nu har vi varit på vårdcentralen IGEN och lämnat nya blodprovet och ett kisseprov. Kisseprovet var ett litet äventyr att få till, eftersom mellansyster W ännu inte går på pottan. Eller, jo, hon går på pottan, men det är mer en slump än något annat om det råkar komma något i pottan. Så jag parkerade henne på en rendiskad potta framför TV:n med ett stooort saftglas i handen. Efter nästan en timme reste hon sig lyckligt och sa:
- Mamma, det kom bajs!
Det hade det dock inte gjort, tack och lov, men kissat hade hon. Duktig tjej.
Proverna visade inget, men skulle odlas för säkerhets skull.
Tillråga på allt har lillasyster W åkt på något. Antingen är hon mer hängig av sin förkylning än vad jag har förstått eller så har hon fått någon gnäll- och skrikbacill. Eller så är det något helt annat. Något är det i alla fall, för hon vill inte sova, inte äta. Nästan vad man än gör så gnäller eller skriker hon. Ibland kan man för någon minut distrahera henne med en leksak eller med att gå ut, men det håller max 5 minuter, så är det också pest. INGENTING hjälper. Jag har de senaste dagarna förstått att jag har ett ganska fåfängt förhållande till modersrollen. Det måste vara så eftersom jag någonstans faktiskt trott att det nästan alltid hjälper med mammas famn och mammas kramar. Men inte nu. Jag bär och kramar och pussar och sjunger och vaggar, men det är lika gnälligt för det. Är hon på golvet gnäller hon och vill upp, och i samma sekund hon fattat att jag har tagit upp henne börjar hon åla som en vild mask och gnälla för att hon vill ner igen. Dum som jag är tror jag att hon skall bli glad när jag sätter ner henne, men de det borde jag INTE gjort. Då bryter nämligen lillasyster W ut i hysterisk gråt med tårarna sprutande ur ögonen. Så jag lyfter upp henne, hon är tyst i ungefär en halv minut, och sen börjar vi om igen. Hela natten, hela dagen. I många dagar och nätter.
Idag är mamma W trött. Sovtrött, gråttrött och själstrött. Så trött att jag nästan inte längre bryr mig om gnället och gråten, för jag orkar inte. Det hjälper inte vad jag än gör så jag slutar försöka. Och det skrämmer mig. För vad skickar det för signaler till min lilla bebis när hon försöker kommunicera något till mig, när hon försöker säga till mig att något inte är bra?
Blir det inte bättre snart får jag väl traska ner till vårdcentralen IGEN. Jag får snart en egen stol där, och mina barn är lika hemma där som på dagis. Men något måste ju vara fel när hon är såhär tokledsen jämnt.
Eller så är det den mindre lyckade kombinationen av förkylning, feber, hosta, hunger för att man inte vill äta, sjuka syskon som inte orkar leka med en, en übertrött mamma som inte orkar någonting alls, urtråkiga dagar utan någon action och en hostmedicin som man får svårt att sova av. Jag hoppas det. Att det inte är något allvarligare än så. För då går det ju över i alla fall. Jag hoppas också att det blir bättre snart. Annars vet jag inte riktigt hur det här skall gå. Jag skall i alla fall gå och sova så mycket jag hinner innan något av barnen vaknar och behöver hjälp med andning, fräsning, näsdroppning, vattning eller något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar