I bilen på väg till jobbet häromdagen (JA, jag sitter på jobbet, så nu måste jag skriva snabbt!) diskuterades Uppdrag granskning och deras reportage om Svergies insats i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Sverige skickar ner trupp till Kongo för att (gissar jag) gå in och dämpa de strider som pågår och kanske bidra till att skapa lugn i området. Vi skall alltså då samarbete med franska trupper. Någon gång under denna tid har franska soldater torterat minst en person i Kongo (gissningsvis FRÅN Kongo) grovt. Svenska soldater har sett detta, men inte ingripit. Svenska soldater har dock rapporterat till sin överordnade, som inte heller ingripit, och inte rapporterat detta vidare till sina överordnade. Rykten om detta har nått högsta ledningen i Sverige ryktesvis - såväl den militära som den politiska ledningen. Under sommaren 2007 kom det slutligen in en anmälan vilket resulterade i att saken utreddes under hösten 2007 och rapporten var tydligen klar nu för några veckor sedan. Den släpptes någon vecka innan Uppdrag granskning sände sitt reportage för någon vecka sedan. Jag såg inte själv Uppdrag granskning, men har hört om det på radion vid några tillfällen. Ovanstående är alltså ungefär allt jag vet.
Men jag blir ändå lite paff när jag hör politiker och högt uppsatta militärer säga att något av det värsta med det här är att de svenska soldaterna inte självklart förstod att det borde ha agerat när de såg tortyren. Varför blir jag då paff kan man undra? Tycker inte fru W att det är fel med tortyr? Jo, jag tycker det är fel med tortyr. Jag tycker till och med att det är lite absurt med tortyr. Och för mig är krig också lite absurt. Eftersom det sitter så i ryggmärgen att det är fel att döda eller skada en annan människa, känns det ju inte helt bra med krig. I alla fall inte när de handlar om en bit land, eller att någon galning vill skaffa sig världsherravälde, eller någon får för sig att alla måste tycka på ett speciellt sätt. Samtidigt kan jag som mamma väldigt väl förstå den som dödar för att skydda sina barn. Hade någon försökt ta livet av mina barn hade jag förmodligen inte tvekat en sekund. Och förmodligen hade jag varit beredd att slåss för att mina barn skulle få mat också.
Det är alltså inte helt enkelt. Det är tvärtom väldigt väldigt svårt. Och det måste vara ganska svårt att komma från en bakgrund fri från krig och våld och där det borde vara självklart att man reagerar på och ingriper mot tortyr (läs Sverige) - till ett område i full krig (läs Kongo). Där folk skjuter på varandra och på mig. Att komma dit som soldat, med rätt att döda. Plöstligt har man alltså rätt att döda. Fast bara om det görs i strid. Jag menar absolut inte att jag tycker att det var rätt att tortera överhuvudtaget. Jag tycker nog egentligen inte heller att det var rätt av de svenska soldaterna att inte ingripa. Jag tycker nog att de borde ha gjort det. Men jag tycker faktiskt inte att det är rätt av deras chefer och den politiska ledningen att indignerat säga: "När man ser en sån här sak måste man ha civilkurage och agera omedelbart, det här är upprörande och får inte hända." Kanske skall vi ta och fundera på vad vi kräver av våra soldater? Det kanske inte är så lätt att fatta när man förväntas agera kadaverdisciplinerat och när man förväntas ha civilkurage och agera? Särskilt inte som ens närmaste chef absolut inte ger en tydliga signaler om vad som är rätt och fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar