För min skull eller för barnens?

I måndags informerade pappa W undertecknad om att stora barnen W skulle ha något slags spökdräkter till förskolans temaavslutning den 21/5. Alltså idag. Alltså 2, TVÅ!, dagar senare. Detta hade förmodligen inte behövt bli ett problem om man inte är fru W. Det går på något sätt aldrig att göra något enkelt. Instruktionen från förskolan var, ungefär : "Spökkläder, eller något vitt." En normal människa hade nog tänkt något i stil med:
De meddelar detta två dagar innan, "något vitt"... jag har vita t-shirts i garderoben! Det blir perfekt.

Inte så fru W. Min hjärna hör bara "spökdräkter" och spinner loss å det vildaste. "Om man tar ett lakan, och så... och så... det behöver inte bli så svårt... och inte det heller... och inte det heller..."

Det gamla uttrycket "många bäckar små" triggar inga klockor hos fru W. Just då. Fru W påbörjar tillverkningen av två stycken spökdräkter. Inser att den klassiska varianten med ett helt lakan över huvudet med två hål i inte kommer att funka, eftersom barnen W inte ser någonting. Alltså kommer dräkterna inte att användas. OK, men om vi gör hål för huvudet, och gör separata lakansbitar för huvudet som kan tas av vid panik.... Men de kommer bara att trilla av... osv osv osv osv.

Barnen W var dessutom måttligt roade av att prova dräkterna. Särskilt huvudbonaderna. Så måttligt att när fru W efter en hel eftermiddags arbete (ackompanjerat av storebror som ville köra bilbana, mellansyster som ville gå till "gula lekplatsen" och lillasyster som helt av allt ville hjälpa till med symaskinen) ville prova den tvådelade dräkten på storebror efter badet för att kunna göra hål för ögonen och se att det funkade, så kraschade storebror. Inte förvånande, men mycket irriterande. Så irriterande att jag faktiskt gav upp. Det var inget roligt längre (och hade inte varit på en bra stund). Det var faktiskt inte meningen att ge storebror skuldkänslor (fast jag insåg sedan att det var det som hände) - jag ville bara inte göra den förb-e dräkten längre när han uppenbarligen inte ville.

Fast när han insåg att det inte skulle bli någon dräkt ville han nog det.

Två frågor snurrar i huvudet på mig idag. Den ena är - hur mycket kan man kräva av en fyraåring när det gäller handlingar och konsekvenser? Hur mycket fattar han när jag säger "om du inte... så händer...." ? Hur mycket ansvar kan han ta för sina handlingar i såna här siutationer? Är det rimligt att förvänta sig att han skall förstå att han måste välja mellan att kolla på favoritfilmen i tre minuter eller att ha ett lakan över huvudet om han vill ha en spökdräkt nästa dag?

Den andra frågan är - lade jag ner tiden och arbetet med dräkterna för barnens skull eller för min egen? Var det för att jag inte ville att de skulle behöva skämmas bland sina kompisar för att de inte hade spökdräkter, eller var det för att jag inte skulle behöva skämmas bland kompisarnas föräldrar för att jag inte hade gjort dräkter?
Hade barnen skämts bland sina kompisar i lite för stora vita t-shirts, eller hade de överhuvud taget inte brytt sig? Varför skulle jag bry mig om vad de andra barnens föräldrar tycker?

Ja, frågorna många, och det är högarna på fru Ws skrivbord också. Så sluta snurra nu frågor, och ge mig arbetsro!!!