Vardagsdramatik

Eftersom familjen W inte tycker att det räcker med krockade bilar, sjuka onklars akuta ilfärder till sjukhus mitt i nätterna och en och annan helt vanlig katastrof med blodspillan hemma passade lillasyster W idag på att testa en helt ny grej. Eller - helt ny var den väl egentligen inte. Att stå upp i soffan och försöka härma storasyskonen som hoppar ner i puffen på golvet har hon faktiskt gjort förut. Men hon har, hittills, inte kommit på den strålande idén att totalt missa puffen och landa framstupa på näsan. Tills idag då alltså.

Fru W sitter i godan ro på jobbet och börjar så smått fundera på att packa ihop sig och åka hem när telefonen ringer. Det är hemskt svårt att höra vad herr W försöker säga, för det är himla mycket barnskrik i bakgrunden. När fru W äntligen fattar att han säger:
"Du måste komma hem NU, lillasyster har rivit upp hela ena näsvingen och vi måste in och sy det!"

då tar det inte mer än max en minut förrän sladdarna är utrivna ur datorn, datorn instoppad i skåpet, stövlarna och jackan på och fru W är ute ur byggnaden, springandes på väg till bilen. Jag hinner tänka en hel del på vägen. Kommer näsan att trilla av? Kommer hon att få ärr för resten av livet? Har hon krossat något näsben? (Jag sa inte att jag tänkte rationella tankar. Jag sa att jag tänkte många tankar...)
Halvvägs till bilen ringer telefonen igen. Det är herr W igen:
"Hej, har du hunnit gå? För det var kanske inte så farligt..."
Undertecknad har nu sprungit längre än på mycket länge, och kan endast med svårighet stöta fram:
"Jag är på väg, jag kommer.... Ring sjukvårdsupplysningen så länge!"

Väl framme i bilen inser jag att det är bäst att försöka lugna ner sig. Det hjälper ju ingen att jag kör och krockar på vägen hem. Och det kommer helt säkert inte heller att hjälpa om jag störtar in mest uppstirrad av alla. Operation "lugna nästan hysterisk mamma" vidtar. De ÄR mjuka, de tål mycket mer än man tror, lite blod är inte farligt, det är INTE farligare bara för att det är blod, såret finns hur det nu än ser ut - det blir inte värre bara för att du ser det - osv osv osv. Jag har inga som helst problem med blod eller sår eller skador - så länge det inte gäller mina barn. Och det är egentligen inte själva blodet, eller såret eller något sånt som gör att jag stissar upp mig. Det är att det gör ONT på mina barn och jag kan inte göra något åt det!!!

Så jag får nog berömma mig med att jag var väldigt lugn och sansad när jag stegade in genom dörren och försökte ta kommandot. (Jag får väl erkänna att jag haft stödsamtal med mormor W i bilen också...) Av med jackan, ta över skrikande lillasyster, trösta ledsna storasyskon (som trodde det var deras fel att hon slagit sig och var jätteledsna). Fram med kirurgtejpen, tvätta och torka blodig och ganska svullen näsa på vilt skrikande och fäktande barn. Att lillasyster desstuom är vrålförkyld och hade 40 graders feber i natt gjorde inte saken bättre. Näsan äntligen torkad och tejpad, lillasyster bytt på - DÅ kommer pappa W fram i telefonkön till sjukvårdsupplysningen. Som precis som vanligt inte hade något bättre att komma med än - åk till barnakuten på Östra sjukhuset. Packa skötväskan, byt kläder på pappa W, stuva in dem i bilen - och puuuusta ut. Trösta storasyskon och förklara varför lillasyster måste åka till doktorn. (De lyssnade uppmärksamt ända till "jo, förstår ni, ibland när man slår sig så det blir ett djuuupt sår..", sen var de tillbaka i "hoppa-ner-från-soffan"-leken igen.), och terapilaga mat tillsammans med dem.

Pappa och lillasyster W kom lyckligen hem från barnakuten ca 1,5 timmar efter de åkt iväg (vilket är vääääldigt snabbt!)´. Lillasyster med tvättad och omtejpad näsa, men i övrigt i betydligt trevligare skick än när de åkte. Ingen fara på taket här alltså. Inte när man vid matbordet sätter sig i sin stol, tar ett stadigt tag med en hand i varje öra och frenetiskt börjar vifta med dem för att få sina storasyskon att skratta. Då upphör sjuklingsförmånerna att gälla.

Nu har de alla tre somnat, herr W har hoppat i badet och fru W försöker lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna gå och lägga sig. Vardagsdramatik av det här slaget kräver en god natts sömn, helt klart.