Mer funderingar om livet och döden - och begravningar

För två veckor sedan när barnen W:s g-mormor gick bort var vi ju nere och sa adjö till henne innan begravningsbyrån kom och hämtade kroppen. Det var första gången jag såg en död människa. Besöket väckte många frågor, framför allt hos storebror. Någon dag senare läste jag Madicken för storebror och mellansyster vid läggdags. Vi läste om "Jesu järnväg till himmelen" och hur synd det är om flickan som tror att hon kan åka tåg till sin mamma i himmelen, mamman som är död.

Storebror och mellansyster skrattar initierat. Man kan ju inte åka tåg till himmelen! Så tokigt!
"Nä", säger storebror "för när man är död ligger man bara på sin säng."

... ehmmm, det var tydligen dags för nästa snack. Inte så konstigt att det var hans bild av vad det är att vara död (och vem har en bättre bild - vem vet hur det är att vara död - det kanske är som att ligga på sin säng och se ut som om man sover. Vad vet jag?)

Vi pratade lite om begravningar och kyrkan och faktiskt också om kremering. Fast det tyckte mellansyster var lite otäckt - att man brinner upp.

Sedan dess har storebror sett fram emot att åka till kyrkan. Väldigt mycket har han sett fram emot att få åka till kyrkan. Jag har försökt förklara för honom att det kanske inte blir superlattjolajban, utan att man bör sitta ganska still, och inte prata för mycket och att prästen skall prata och att pappa och farmor och vi vuxna nog kommer att vara ganska ledsna. Men han längtade och längtade.

I fredags var det så dags, och i lagom tid kom vi till kyrkan. Storebror var uppspelt och förväntansfull, och hade ganska liten förståelse för förmaningar om att inte springa på kyrkogården.

Begravningen var fin och alldeles lagom (det jag var med på - lillasyster W var nämligen mindre förtjust i att vara tyst i kyrkan - det var ju så bra akustik där inne - coh så satt ju tvillingkusinerna precis bakom!, och dessutom var hon på ett särdeles dåligt humör, så mamma W sprang ut och in med lillasyster för att få vara med lite själv utan att störa HELA ceremonin alldeles). Pappa W var såklart lite ledsen (det var ju hans mormor), och storebror och mellansyster satt hos honom och var väldigt duktiga. Storebror hade dock lite svårt att hålla tillbaka inne i kyrkan.
"Varför säger prästen så?"
"Varför pratar han där framme?"
"Pappa, varför sjunger de inte sånger jag kan?"
"Varför, varför, VARFÖR häller prästen sand på kistan?"
"Får vi inte se g-mormor idag? Varför får vi inte det? Jag VILL se g-mormor."

När begravningsceremonin var över väntade vi alla utanför kyrkan på att kistan skulle lastas in i bilen och så skulle vi ta avsked när bilen körde iväg. Kyrkklockan började ringa - och det var nog det största på hela dagen för barnen W. Lillasyster ropade och pekade: "Dä, dä, dä dä!!!!" och storebror och mellansyster höll för öronen och var mycket fascinerade över att det hördes så mycket ändå.

På vägen upp till församlingshemmet hoppas jag att storebror fick svar på de flesta av sina frågor. Fast hur svarar man på "Varför pratar prästen så mycket om Gud? Vem är Gud?" när man själv inte har en aning och har mycket svårt att tro att det skulle kunna finnas en Gud eller ens något liknande? Förklara det för en fyraåring utan att sätta griller i huvudet på dem den som kan.

Så nu har vi sagt hejdå till g-mormor för sista gången, och jag hoppas (och tror) att mina barns första möte med döden blev ett bra möte. Ett lugnt och naturligt möte.