Barnen W funderar om livet och döden

Igår gick barnen W:s gamlafarmor bort. Fast vi har kallat hennet för gamlamormor (för hon blev gamlamormor först, och sen kallades hon det fast hon blev gamlafarmor också...). Eller egentligen kallade vi henne g-mormor, för hon tyckte det lät så gammalt med "gamlamormor". Och g-mormor blev verkligen gammal. Hela 95 år. Den sista tiden har det inte varit så mycket bevänt med henne, så det var ingen oväntad bortgång. Men sorglig ändå. Som det ju alltid är när folk går ur tiden.

Beskedet om g-mormor satte myror i huvudet på storebror.
"Pappa, är g-mormor död? Men inte på riktigt väl?"
"Jo, hon är död på riktigt nu."

Kort stunds funderande.

"Men pappa, var finns hon då?"
"Hon ligger i sin säng just nu, och sen skall hon begravas. Eller, kroppen ligger där i alla fall."

Lite funderande till.

"Pappa, hur ser man ut när man är död?"
"G-mormor ser nog ut som om hon sover ungefär."

Mamma W äntrade hemmet, inställd på att pappa W skulle köra själv till föräldrahemmet och ta farväl av sin mormor. Efter kort överläggning bestämde dock föräldrarna W att det nog var en bra idé att låta barnen följa med. De har trots allt träffat g-mormor - att hon plötsligt bara försvinner skulle kunna bli konstigt. Dessutom tänkte vi att det är bättre att låta framför allt storebror se, nu när han hade så många frågor. För även om det är sorgligt, så var det en helt naturlig död, en del av den cykel som vår existens är. När man blir gammal så dör man, och det är sorgligt men inget konstigt och helt naturligt. Man blir ledsen, men det måste man få vara.

Pedagogiska mamma W försökte förbereda de stora barnen lite för att de inte skulle bli rädda när vi kom ner till g-mormor.

"Jo, förstår ni, när vi kommer till g-mormor så ligger hon på sin säng och ser ut som om hon sover, men man kan inte väcka henne och hon kan inte öppna ögonen och inte prata. Den kroppen som ligger där fungerar inte längre som när man lever. "

Mellansyster W (som aldrig riktigt lyssnar)
"Varför sover g-mormor?"
"Hon ser ut som om hon sover, men det gör hon inte. Hon har dött, och då kan man inte vakna."

Storebror (med panna i djupa veck):
"Mamma, kan hon inte ens öppna ögonen om vi hjälper henne?" (talande illustrerar han genom att öppna ena ögat på sig själv med fingrarna)
Mamma W (faktist lite full i skratt):
"Jo, det kan man, men det hjälper inte för g-mormor kan i alla fall inte se med ögonen. Det kan man inte när man är död. Vi skall nog inte testa det när vi är hos g-mormor." (det var den bilden som faktiskt fick mig att le)

Besöket visade sig bli riktigt, riktigt fint och bra på alla sätt. Alla pappa W:s syskon, och nästan alla våra barn var med och vi gick tillsammans in i g-mormors rum på hemmet där hon bott de senaste åren. Hon låg så fint, klädd i sin vackraste blåa dräkt, med lila blommor i handen. Lite blek, men lugn och fridfull såg hon ut. Personalen hade tänt ett ljus. Såklart var det sorgligt, och såklart gräts det en del.

Storebror tyckte det var så konstigt att hon inte vaknade när han rörde vid hennes fot. Och inte heller när han rörde vid hennes hand. Sen pratade vi lite om varför hon var så kall om handen, och varför hon inte andades. Och det var ingen som tyckte det var konstigt, eller att barnen skulle vara tysta eller inte vara med. Det här var deras stund lika mycket som vår. Deras stund att börja förstå hur det kan vara. Och jag är så glad att den stunden var så - enkel. Ja, vi var ledsna. Ja, vi grät. Men det är OK att gråta när man är ledsen. Det är inte farligt att vara ledsen. Och när man blir tillräckligt gammal så dör man. Gärna ganska fridfullt och lugnt, i sin egen säng, precis som g-mormor. Och jag är så glad att just detta fick bli mina barns första möte med slutet på livet.