Just nu sjunger fru W digitalkamerans lov. Verkligen. När lillasyster W kom till världen var det som vanligt många som ville gratulera och även denna gång droppade det in en försvarlig mängd blomsterkvastar. För övrigt en mycket trevlig företelse, även om jag förstått att det inte är allom givet att man får blommor när man får barn. Vi får det i alla fall, och det är som sagt var inte att förakta - framför allt inte mitt i vintern. (Mängden går dock inte alls att jämföra med den kaskad av blommor som invaderade huset när storebror föddes - ALLT som gick att använda till vaser togs fram. Men så är det att vara nr 3.) Och de som inte skickar blommor har skickat kort och/eller presenter.
Nu återstår alltså det styva jobbet med tackkorten. Undertecknad har, som den fröken Duktig hon är, som vanligt satt ribban liiiiite för högt. Inte nog med att man är fröken Duktig, man tycker dessutom om att pyssla. Vilket gör att standarden på de kort som brukade komma från fru W ligger ljusår från det hon EGENTLIGEN har tid att förfärdiga som trebarnsmor. Detta kommer att resultera i en av tre konsekvenser:
1. Fru W får iväg förfärdigade kort, någorlunda nöjd men MYCKET hålögd och trött på grund av den sömnbrist detta orsakat.
2. Fru W får iväg förfärdigade kort, inte alls nöjd på grund av att amibitionsnivån fick sänkas, men betydligt mindre trött än i fall 1.
3. Fru W får iväg förfärdigade kort, relativt nöjd och inte så trött, men instället med en sur och ilsken herr W som tvingats hjälpa till att göra klart korten.
Dessutom har lillasyster W visat sig vara ett svårfångat fotoobjekt, i motsats till syskonen. Både storebror och storasyster är riktiga fotoapor. Det är helt omöjligt att ta en naturlig bild på dem, för så fort de hör plinget när man öppnar digitalkameran smilar de upp sig och springer fram mot kameran. Eller så beror det på att fotografen är något amatörmässig. I vilket fall blir det inga bra bilder på henne. Och det vill man ju ha på ett tackkort. När nu det 325:e kortet är taget och batteriet i kameran tagit slut och det fortfarande inte finns en enda bild som fru W nöjd med, är det alltså MYCKET skönt att det är digitalbilder som man kan slänga - och sen kan man ta lika många till tills man är nöjd. Eller fler. Fast i så fall kommer väl tackkorten aldrig iväg. Vi kanske kan skriva "Tack för blommorna jag fick när jag föddes" på studenten-tack-korten? Då kanske vi har en bra bild...
Hurra för digitalkameran!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar