Läste häromveckan hos Anna om Lilla Mys separationsångestfas. Banne mig om inte treåringen hamnat i en ny. Eller så är det kanske en ritualfas. Det är nog snarare det. För om vi inte gör precis exakt rätt när pappa kör till jobbet på morgonen (dvs att treåringen får följa med ner, sitta och kolla lite på TV medan pappa äter frukost och sedan skrika högljutt när pappa säger hejdå för att han vill se när pappa kör - och slutligen klättra upp på en köksstol och se på pappa medan han skrapar frosten av bilen och vinka när han kör iväg) - så är halva dagen förstörd. Han kan klockan två på eftermiddagen bryta ihop och gråta tröstlöst över att han ju "ville vinka när pappa körde"! Och lämningarna på dagis är likadana. Just nu skall vi gå in, ta av oss kläderna, han skall springa in och säga hej till kompisarna, sen komma ut i hallen igen till mamma och få FÖRST en kram och SEN en puss och så skall det såklart vinkas genom fönstret. Och gud nåde den mamma som glömmer slängpussarna...
Kanske är det fel att låta honom ha så fasta ritualer, men jag tror faktiskt att han just nu behöver dem. Det har hänt så mycket omvälvande i hans liv den senaste tiden och han kämpar med näbbar och klor för sin integritet samtidigt som han försöker förstå allt som hänt. Kanske behöver han lite struktur och förutsägbarhet - och få känna att han har något att säga till om också. Det är så ofta han får höra att han måste vänta, eller att det han vill inte går alls just nu, eller att han måste skynda sig för att syrrorna väntar.
Så här när han är på dagis är det lätt att tänka ovanstående tankar. Skall försöka frammana dem även när lillasyster skriker efter mat, mellansyster skriker av någon annan anledning och storebror blir förtvivlad för att jag inte kan komma och leka med hans bilar NU. Oftast lyckas jag nämligen inte behålla lugnet i denna situation, med adrenalinet sprutande ur öronen (som dessutom gör ont av allt skrik), och blir med ens tre år själv. Och får säga förlåt efteråt. Men det kanske lär de små något det också? Jag hoppas verkligen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar