Häromdagen traskade alla syskonen W (ja, lillasyster bars ju såklart) in till grannarna för att leka en stund på eftermiddagen. Leken utföll till belåtenhet, fru W fick en behövlig pratstund med grannfrun (och nej, jag är inte 50 år och det är inte 1953...). Leken utföll även till sådan belåtenhet att storebror W under inga som helsta omständigheter ville gå hem. Såklart. Pedagogiskt försökte fru W locka och leka och lirka en gaaaanska lång stund. Men det gick bara sådär. Eller inte alls faktiskt.
Fru W:s tålamod orkar bara med ungefär 47 stycken kovändningar där storebror går från "vill-absolut-inte-under-några-omständigheter" till "om-jag-inte-får-det här-lägger-jag-mig-och-skriker-tills-jag-dör". Eller "du-får-inte-hjälpa-mig-och-inte-ens-titta-på-mig-för-jag-vill-själv" till "jag-har-blivit-lam-och-kan-knappt-andas-själv-och-du-måste-hjälpa-mig-att-ta-på-mössan" till att fullständigt bryta ihop när man väl hjälper honom för "jag-ville-ju-själv".
Just den här sista dubbelkovändningen får fru W att tända på alla åtta. När man ber 3-åringen att göra något, han totalvägrar, pedagogisk mamma varnar och säger "Om du inte gör det själv så får jag göra det åt dig". 3 åring totalvägrar. Konsekvent pedagogisk mamma håller på det hon "lovat" och börjar göra vad-det-nu-är. 3-åring blir hysterisk och skriker som om det gällde livet - för han ville ju själv! Mindre pedagogisk mamma bryter ihop och ryter "Men GÖR det då!". Så att alla grannarna hör. Även de med radion på.
Efter vad som måste ha varit ganska exakt 47 kovändningar av olika slag hade vi i alla fall (mer under hot än mutor tyvärr) fått på alla barnen tillräckligt för att kunna gå de 20 metrarna hem. Allt utom storebrors vantar. Som han absolut inte skulle ha på sig. OK, 20 meter ute kräver kanske inga vantar. Så fru W släppte lite på principerna, fast det satt hårt åt, och storebror fick gå ut på trappen utan vantar.
Väl ute på trappen gör han den ödesdigra 48:e vändningen och vill ta på sig vantarna igen. Väldigt lite pedagogisk mamma sliter upp vantarna och får på den ena. Då kastar sig storebror mot bänken som står på trappen och skall INTE ta på sig den andra vanten. Inte alls pedagogisk mamma tappar all besinning, sliter av den vanten som kommit på och informerar storebror om att INGA vantar skall på, och nu skall vi gå hem. I ett alldeles för högt tonläge. Grannarna vaknade igen. Storebror bröt ihop alldeles fullständigt sittandes på bänken. Tårarna sprutade och han bidrog i högsta grad till även väcka eventuella begravda husdjur i trädgårdarna runt omkring. Fru W tog småsystrarna och stegade ilsket hem till den egna trappen, hystade in de två små, och stegade ilsket tillbaka för att hämta en halvt panikslagen storebror.
Nu är det slut på mitt försvarstal (eller vad man skall kalla det). För visst fanns det säkert lite anledning att vara lite otålig. Men om jag hade lyssnat EN enda extra gång på vad storebror ville hade jag förstått att han bara ville sitta på bänken och ta på den andra vanten. Precis som de gör på dagis. PRecis som vi brukar göra hemma (fast inne). Och då hade han sluppit att bli så himla ledsen och känna sig så missförstådd (som han ju faktiskt var), och jag hade sluppit att skicka ursäktsbrev till grannarna. Om mamma W bara hade orkat lyssna en liiiten stund till.
Fast treåring i mig hävdar med bestämdhet att jag hade kunnat lyssna hur mycket jag ville. Det hade i alla fall inte gått att höra vad han sa genom all gråt och allt vrål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar