Innan barnen W kom hade undertecknad någon slags idé om BRIO:s pedagogiska träleksaker och i stort sett inte så mycket annat i husets leksaksbestånd. Plastleksaker som blingar och låter och blinkar göre sig icke besvär - barnens egen kreativitet skulle uppmuntras. Dessutom skulle leksaksbeståndet inte vara alltför stort.
MOWAHAHAHAHA!
De blingande, plingande, blinkande, spelande plastleksakerna breder ut sig i vardagsrummet från den hörna dit de var förvisade för början. Först var det en hylla med några lådor och några lite större saker lösa. Sen utökades hyllan med några stora plastbackar på golvet. När lådorna blev lite för många i olika varianter inhandlades en kista till en del av dessa saker. Den blev snabbt för liten och den första hyllan ersattes av en större hylla med mer plats för saker och fler backar. Ett litet tag där var det rätt OK. Ända tills billådan, docklådan, gubblådan, tåglådan och bokhögen plötsligt svämmade över igen. Backarna fylls i en rasande fart och nu räcker det inte med den stora hyllan, kistan, några plastbackar på golvet samt en stor korg för alla leksakerna. Leksaksspisen har fått flytta ut i köket, snickarbänken bor nu bredvid pianot, lillasyster W:s leksaker får inte plats alls, och alla de stoooora grejerna (som lektältet, den enorma nallen, bilbanan och liggunderlaget (fråga inte!)) har förvisats till biblioteket och plockas bara fram efter tjat.
Jag vill att barnens saker skall få finnas i huset. Jag vill att de skall kunna plocka fram dem själva, och jag gillar att de kan leka där jag har lite koll på dem. Men hur i hela fridens namn gör man för att stoppa leksaksinvasionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar