Familjen W har fått tråkiga sjukdomsnyheter om närstående. Inget jag vill gå in på här, men det har fått undertecknad att fundera en del. På vad som är viktigt och hur man på bästa sätt kan vara ett stöd. Och på barnen. Å ena sidan är det jättejobbigt att inte kunna gå och dra täcket över huvudet och vägra gå upp när man är sådär riktigt ledsen. Samtidigt Å andra sidan är det nog rätt bra att barnen finns och hindrar en från att bryta ihop fullständigt. Det är ju inte deras fel att livet är så orättvist. De skall inte behöva avstå från alla roliga saker bara för att mamma och pappa är ledsna och egentligen helst av allt skulle vilja sitta hemma och deppa. Jag menar inte att man inte får visa dem att man är ledsen, för det är klart att man måste kunna vara ledsen inför dem också. Jag ÄR ju ledsen. Men om det bara går har jag lovat mig själv att försöka tillåta mig att vara glad OCKSÅ. Och göra saker som är roliga för barnen. Fast det känns svårt. Väldigt svårt. I alla fall just nu.
Funderade ett tag på att lägga ner bloggen eftersom det kändes fullständigt oviktigt att skriva om våra petitessproblem med trotsiga treåringar och matvägrande systrar. Funderade lite till och kom fram till att det skulle jag inte alls göra. För det tror jag inte att X skulle vilja heller. Alls. Lite jävlar anamma får vi väl ändå plocka fram i oss. Annars kan vi ju inte hjälpa X alls. Inte blir han gladare av att vi sitter och deppar. Eller hur?
Kanske kan man få lite perspektiv på tillvaron och kanske kan man uppskatta vardagen mer. Inte blir den tråkigare eller mindre värd att skriva om för det.
Nä, jag skall gråta när jag är ledsen, men framför allt skall jag slåss som en furie för att X skall få den bästa vård som finns att få. Som sagt var. Lite "jävlar anamma" finns det fortfarande kvar i fru W. Så det så!
Carpe diem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar