För nu är den här igen - solen! I alla fall en liten stund. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och alldeles för mycket pengar hade familjen W äntligen fått tummen ur och beställt markiser (i december...). De levererades dock inte förrän under februari månad, eftersom mätgubben som var här och mätte hade mätt fel. I vilket fall som helst hade jag börjat ge upp hoppet om att någonsin få använda dem, eftersom det har regnat konstant sedan de kom upp. Men idag hände det!
Typiskt nog hade mamma W släpat ut barnen W idag på förmiddagen (det blev liksom inte av igår), för vi behövde VERKLIGEN komma ut allihopa. Just idag hade det dock varit smartare att vänta till eftermiddagen, men vem kunde ana det?
Dagens utflykt blev trots allt bra. I dimman traskade vi iväg ner till sjön och på vägen förbi jourbutiken tyckte storebror att det absolut var dags för bullar. (Att klockan var kvart i elva och vi egentligen skulle äta lunch när vi kom hem stod inte högt på hans agenda.) Mamma W gav efter och trots det tvivelaktiga i en lunch bestående av en banan och en kanelbulle, blev det en väldigt trevligt utestund idag. Barnen plaskade i ALLA vattenpölar, blev alldeles för blöta om fötterna, hade väldigt roligt åt sothönorna som dök i vattnet - och åt upp både banan och bulle. Vilket är mer än man kan säga om den för sent serverade lunchen som de inte åt alls. Så frågan är om det inte är bättre med en faktiskt äten banan/bulle-lunch än en icke-äten lunch bestående av lax och grönsaker... Mitt samvete är i alla fall rent. Jag har serverat dem den nyttiga lunchen, men jag kan inte - tänker inte - tvinga dem att äta. Mat skall vara roligt, och det kommer de nog på så småningom.
VAd barnen W anbelangar hade utflykten nog kunnat hålla på fortfarande. De ville INTE gå hem. Tråkmamma W fick dock avbryta den på grund av materialfel. Hon frös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar