...det är undertecknad. Jag är nog en av världens fem mest nyfikna människor. Jag kan köra förbi en polisbil, i vilken det sitter en civilklädd tjej/kvinna i min ålder i baksätet, och jag FÖRGÅS nästan av nyfikenhet. Har hon snattat? Har hon blivit väskryckt? Är hon kriminalare på väg till en brottsplats? Är hon kronvittne i en rättegång? Fantasin kan spinna loss både mycket och länge, men fru W kommer alltid att gräma sig över att inte få VETA. Att aldrig få klarhet i vad det verkligen var som hände eller hade hänt...
Det är ingen egenskap jag är stolt över. Men den är min. Och jag tror att den är orsaken till mitt nästan tvångsmässiga behov att förklara mig själv och mitt beteende för hela världen. Även helt okända människor, tex i väntrum hos läkaren, eller i matkön i affären. För om de till äventyrs är nästan lika nyfikna som jag vore det ju direkt oetiskt av mig att ständigt låta dem undra hur många månader det EGENTLIGEN är mellan barnen W - och framför allt VARFÖR i hela fridens namn man väljer att skaffa barn så tätt (om de nu tycker att det är tätt...). Inte för att det är en hemlighet att storebror W är byggd i ett provrör, medan båda småsyrrorna är gjorda på mer traditionellt sätt och kom som överraskningar båda två, och egentligen är det kanske lite väl tätt, men vad gör man? Man kanske inte behöver berätta det för hela världen. Världen kanske inte alls är så intresserad. Eller nyfiken.
Och se - där gjorde jag det igen! Nu finns det att läsa i bloggen för (teoretiskt sett) hela världen. Tur att inte hela världen läser här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar