Fru W har hållit på att köpa ny mobiltelefon sedan någon gång i februari. Den gamla hade börjat bli - just gammal. Den fungerade utan problem (kanske med något slött batteri), men materialist-fru W ville ha en ny. Ville, ville, ville. Och skämdes lite för det, eftersom den gamla fungerade precis som vanligt. Sedan råkade telefonen trilla i marken så glaset sprack. Väldigt lägligt. Sedan dess har jag alltså varit på gång att köpa en ny. På ett passivt sätt.
Igår började jag äntligen kolla runt på nätet på olika modeller och varisorter. För att inte göra det svårare för mig än nödvändigt snävades urvalet in till en tillverkare. Och till en vikbar variant. Återstod typ fyra olika varianter, varav en var på tok för dyr. Borde inte vara så svårt, eller hur? Efter en hel kväll på nätet, läsandes olika recensioner av de olika telefonerna, fanns det faktiskt en favorit. Fru W åkte beslutsamt till affären idag, lördag morgon för att kolla på dem. Och gissa vilken modell som affären inte hade? Efter sådär 45 minuter i affären, där fru W vandrat fram och tillbaka mellan de två modellerna som affären hade inne, klämt, känt, tryckt och knappat var jag kanske två millimeter närmare beslut. Max. Fortfarande lockar den telefon som inte fanns inne.
Kanske borde fru W bestämma sig bara. (Här hörs frustande skratt från de som till äventyrs både känner mig personligen och läser här. Många.) Det är inga enorma summor pengar det handlar om. Men det är mycket annat. Skall det vara tjej-mobilen (som annonseras med enkla ord, utan teknikbeskrivningar och där telefonens främsta företräde tycks vara att den går att få i rosa), eller kill-mobilen (som har mycket tekniska finesser, stora minneskort och absolut inte går att få i rosa)? Det värsta är att den rosa telefonen (som i och för sig går att få i andra färger också) faktiskt tilltalar mig. Kan det bero på att jag är "tjej" ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar