opedagogik

Väldigt-snart-tre-åringen (på söndag!) har de senaste veckorna upplevt ganska dramatiska förändringar i livet. På gott och på ont. Han har fått en ny lillasyster - det är väl den största förändringen, som i sin tur lett till flera andra.

När lilla-lillasyster kom fick vi ändra på nattningsrutinerna i familjen W. Innan turades herr och fru W om att lägga de två då befintliga barnen - om herr W lade storebror så lade fru W lillasyster och tvärtom. Varannan dag. Funkade mycket bra. Förändringen består, ganska naturligt, i att varannan kväll lägger man de två "stora" barnen, och varannan kväll hanterar man en mer eller mindre nöjd lillayster W. Funkade sådär i början, eftersom de två lite större barnen W hade varsitt rum. Och att läsa för båda i deras sängar samtidigt var lite "tricky". Lösningen "läsa-i-mammas-säng-och-sedan-gå-till-respektive-säng" gick inte alls hem. Eller så tog det två timmar att somna barnen. Ingen hit. Storebror löste själv problemet genom att resolut hämta sin kudde, sitt täcke och sina 27 nappar och placera sig själv på madrassen på golvet i mellansysters rum. Det verkade mysigt tyckte mellansyster och flyttade även hon ner på golvet, på madrassen. Sagoläsningen var nu genomförbar, om än något trång för den läsande föräldern.

Eftersom båda barnen somnade tillsammans, i samma rum, tyckte herr och fru W att det verkade vara en strålande idé att flytta ihop barnens sängar i ett rum. Praktisk om inte annat. Idén lades fram för storebror som nappade direkt och ville vara med och bära. Sagt och gjort - sängen flyttades omgående. Men när det var dags för kvällning och sagoläsning bröt storebror ihop. Alldeles fullständigt. Fru W hade gjort misstaget att kalla hans gamla rum för lekrum...
Tårarna sprutade och han var alldeles otröstlig. Vi hade tagit hans rum ifrån honom! Hur opedagogisk får man bli? Det gick alldeles för fort för honom, och han var INTE med på denna förändring. Och så ledsen skall man inte behöva vara. Vi fick snällt baxa tillbaka hans säng igen. Och sen somnade han som vanligt på madrassen hos mellansyster. Utan problem. Kvällen efter tittar min lilla stora kille klurigt på mig när det är dags att sova och säger: "Flytta in sängen igen mamma!" Och sen dess har sängarna stått i samma rum. Fast barnen sover tillsammans på madrassen på golvet.

Nästa förlust för storebror är platsen i vagnen. Både storebror och mellansyster W är mycket förtjusta i att åka vagn och har stortrivts i den nya syskonvagn som införskaffades i somars. Eftersom vi nu har insett att denna trivsel förmodligen grundar sig i att barnen hittills fått ha nappen i vagnen har fru W ett tag funderat på att ta bort nappdispensen från vagnen också. Promenaden är ju OCKSÅ till för att barnen skall röra på sig - inte bara för mamman att gå av sig alla överskottskilon. Hittills har storebror varit nöjd med sin nya ståbräda på syskonvagnen och har inte reagerat på att lillasysters ligginsats "tagit" hans plats i vagnen. Inte förrän i morse. När fru W mycket redigt tänkte ta fighten om napparna i vagnen och inte alls bry sig om att båda de stora barnen W gallskrek hela vägen till dagis. Då insåg han att det inte fanns någon plats för honom i vagnen - och bröt såklart ihop över det. När barnen dessutom insåg att det inte skulle bli någon napp var katastrofen ett faktum. Vägen till dagis forcerades i morse på följande vis - en liten bebis i ligginsatsen, ett barn sittandes på platsen bredvid skrikandes efter sin napp och ett barn antingen sittandes på marken skrikandes efter både vagnplats och napp, eller motvilligt släpandes av sin något svettiga moder.

Och när man tänker efter är det såklart inte så lätt att bli av med sitt rum, sin vagnplats och sin vagnnapp inom loppet av några veckor. Inte ens när man snart skall fylla tre år. Så när han kommer hem idag skall han få pannkakor med sylt på. Hoppas han kan förlåta sin opedagogiska mamma någon gång.