Man skulle kunna tro att det blir lättare tredje gången. Att man har lärt sig någonting från de två andra. Att man som tredjegångsmorsa är kolugn och inte stressar upp sig för småsaker. Kanske är det så för andra, men här är i varje fall undantaget som i så fall bekräftar regeln.
Som jag kanske har berättat, satte min äldstes första veckor sina spår vad gäller mat och ätande. Han gick inte upp i vikt som han skulle, för han fick helt enkelt för lite mat. Fruktansvärd känsla för en nybliven förstagångsmor – jag fattade inte att han var hungrig och behövde mer mat! Trots att detta barn (och nästa) överlevt sina första levnadsår och verkar må relativt bra, har fru W svårt att lita på att maten fungerar när det gäller små små bebisar. Minsta lillasyster W vill äta mest hela tiden, hon äter glupskt (och mycket snällare än sina syskon), sväljer enorma mängder luft och har således ont i magen därefter. Hon går upp i vikt som hon skall, hon kräks upp en del överskottsmat – och ändå vågar den ”supposed-to-be” rutinerade fru W inte riktigt lita att på att det är som det skall. Kanske behöver lillasyster W lite extra mat? Följande scenario utspelar sig så gott som varje kväll:
Lillasyster W äter på sin mamma tills hon somnar och släpper bröstet. Orolig mamma W försöker putta på henne och övertala henne att äta lite till. Bebisen har nämligen säkert somnat för att hon håller på att dö av svält och inte för att hon är mätt. (Jag vet att det är hysteriskt - men tänk OM???!) Lillasyster W tar några slöa tag, men somnar snart igen. Orolig mamma W missar att rapa henne, vilket ofelbart leder till att bebisen vaknar ca 20 minuter senare med magknip. Orolig mamma W inser med huvudet att det förmodligen är just magknip, men någonstans hörs den lilla rösten ”bebisen är kanske hungrig?”. När det inte fungerar med alla fru W:s magknipstricks, återstår det alltså (i alla fall i fru W:s huvud) bara en lösning – mer mat. Alltså får bebisen ersättning på flaska. Hon äter kanske 20 ml, och sen är det bom stopp. Varje gång (i alla fall just nu). Efter en stund kommer det också upp en del överskottsmat. Nästan varje gång. Man kan ju undra när (eller OM) fru W någonsin kommer att lära sig att bebisen inte alltid är hungrig när hon är ledsen.
Man kan också konstatera att det blir bättre när fru W kan SE hur mycket ett barn fått i sig. Dvs när de börjar äta välling och riktig mat och slutar amma. Då har man en MYCKET bättre uppfattning om vilka mängder det rör sig om. När man ammar har man verkligen noll koll.
Jag har väl nämnt att jag är ett kontrollfreak?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar