och jag överlevde!
Igår började herr W att jobba igen, och eftersom de två stora barnen nu är "nerflyttade" i 15-timmarsligan på dagis har vi två dagar i veckan när alla barnen skall vara hemma med mamman. Vi började i stor stil i går (tisdag).
Målet med dagen var att överleva. Resultatet blev strålande mycket bättre än så. Efter en inne-förmiddag där storebror och storasyster W lekt järnet med alla nya julklapparna (och i och för sig slagits lite också, men det hör väl till), en lunch som gick förvånansvärt bra trots ammande lillasyster, läggning av mellansyster W för middagssovning och transport av storebror och lillasyster ner till soffan för amning och middagsvila i soffan vaknade mellansyster W och ville gå ut. Problemet var bara att stormen kommit tillsammans med småregn som blåste runt överallt åt alla håll.
Pedagogisk moder föreslår lite tidigt mellanmål för att se om vädret blir bättre. Storebror gör sin egen tolkning av detta, och meddelar besviket när han ätit upp sin risifrutti att "mamma, det regnar fortfarande fast jag har ätit upp!". Det var ju inte riktigt så jag menade... Han har dock tyvärr rätt, så vi förlänger mellanmålet med en extra clementin. Efter denna, hör och häpna, är vädret lite lite bättre (det blåser fortfarande, men det regnar inte - i alla fall inte just då. Snabb påklädning av de två stora barnen (så snabbt det nu går...), ner med lillasyster i overall och vagn med täcken och vindskydd och ut med hela gänget på promenad. Efter en timme tyckte mamman att lillasyster var lite för kall om nosen, så då transporterades familjen hem, i någorlunda glatt skick.
Inte nog med att jag lyckades få ut alla mina barn alldeles själv - jag hann dessutom göra köttbullar i tomatsås INNAN herr W kom hem från jobbet. Alla barnen var vid gott humör när pappa kom hem, maten stod på bordet halv sex enligt plan - och på det stora hela var dagen alltså mycket lyckad.
Idag (onsdag) är de stora barnen på dagis igen. 5 timmar. Jag har redan använt en och en halv av dem till att införskaffa en lastmatta till den nya stora bilen, skära och vika det som skall bli tack-kort till alla dem som gratulerat lillasyster med blommor, kort och presenter. Och så lite bloggning förstås.
Men när lillasyster har ätit nästa gång skall vi nog sova en stund. Hoppas jag.
2 kommentarer:
Grattis! Jag är helt övertygad om att det är en gigantisk triunf att lyckas med detta! Jag minns hur det var när jag var själv med Astrid första gången, hur nervös jag var innan. Kan bara tänka mig hur det ska ha varit med tre!
Jag är impad, tre glada barn och middag klar när maken kom hem! :)
Gullig historia det där med sonen W och att han såg att din mage var borta, håller med att vid sådana stunder så förlåter man dem en hel del! :)
Kram
Helena:
Jodu, jag var rätt impad själv. får väl se hur länge det håller... Läste inlägget själv och insåg hur äckligt traditionellt det var - mamman hemma med barnen har maten klar när den familjeförsörjande fadern kommer hem... Men det är så det är här just nu. Dock inte alltid. Tack och lov! Maken är nämligen mycket bättre än undertecknad på att laga mat...
Skicka en kommentar