tisdag, september 28, 2010

När det känns så självklart

Jag är ingen ängel. Absolut inte världens bästa mamma. Ingen perfekt hustru. Men lite självgod kan jag vara ibland, och det tänkte jag vara nu.

När det känns så självklart enkelt att stanna hemma från jobbet för att barnen är sjuka. När den prioriteringen inte är svår. Gud vad det är skönt! Att slippa slitas mellan lojaliteter och slippa känna att man måste be om ursäkt för att man inte kan var på tre ställen på samma gång.

Ska jag vara ärlig (och det ska man ju vara) så beror det väl inte bara på mig. Jag har ett jobb som accepterar att barn blir sjuka ibland. En chef som grälar på en om man jobbar för mycket. Men det är ett jobb med någorlunda krav på mig, en tjänst och ett uppdrag som kräver synliga och konkreta resultat - ofta framtagna i motvind. Ett jobb som lätt slukar alldeles för mycket tid och engagemang från resten av livet - för det är ju samtidigt väldigt roligt. Innan barnen var det svårare att dra gränsen. Efter barnen, fram till nu, har det varit lättare, men inte enkelt. Det har alltid varit självklart att barnen går före jobbet, men lojaliteterna har ändå varit delade och dubbla. Det har funnits tillfällen då jag varit väldigt frustrerad över att behöva vara hemma med febriga barn - även om det var självklart att vara hemma.

Men det har hänt något inuti mig, något har förändrats. Jag vet inte vad, och jag vet inte när. Den präktiga prestationsprinsessan i mig som alltid vill göra bra (bäst), alltid vill vara den som fixar och löser de omöjliga problemen, som alltid vill ställa upp - verkar gilla barn - mina barn - mer än kollegor. Frustrationen är, om inte helt borta, så i alla fall mycket, mycket liten.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Inga kommentarer: