Varför kunde det inte fått vara bra? Beskedet om att tumörerna inte alls växt så mycket som de trodde gjorde mig lätt om fötterna och varm i själen. Kanske, kanske kunde sommaren få bli någorlunda bra i alla fall, trots cellgiftsbehandlingar och tappat hår.
Våren har i och för sig varit väldigt bra. Bättre än vi vågade hoppas på när beskedet kom förra sommaren. Kanske var det övermaga att hoppas på mer? Just idag var jag inte alls beredd på ett så dåligt besked. Inte alls beredd. Så oförberedd att jag inte ens anade oråd när de ringde på morgonen. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara något fel. Fick inte den där kalla, sugande känslan i magen alls. Naivt? Förmodligen.
Lilla mamma, ta nu fajten med den här infektionen!
Och idag är det lillebrors födelsedag. För två år sen gick jag och min mamma och lämnade storasyskonen på dagis, och planerade dagen vid frukostkaffet. Lite handling, lite kolla barnvagn (för visst får man köpa ny till fjärde?). Jag ville göra mycket, mamma höll tillbaka - vansinnigt orolig för att förlossningen skulle sätta igång och vi inte skulle hinna till BB (alternativt att hon skulle bli tvungen att köra bil i Göteborg...). Lillebror var beräknad till den 28:e. Jag var helt inställd på att det skulle dra över. Mamma fick rätt. Vid tvåtiden fick jag skynda på pappan att komma hem, hämta barnen och ta oss till förlossningen. Ungefär kl 18 kunde vi stolt presentera lillebror.
En början och ett slut. Inget konstigt alls. Men fan vad tungt det är ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar