Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.
Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"
Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."
Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."
Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)
Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"
Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar