Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!