Motsägelsefullt

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:

Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...

Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh

institutionaliserat_schizofren_MIFFO