Jag har inte satt upp några bilder på min lillebror. Jag hade inga bilder uppe innan heller. Och jag har inga bilder uppe på min stora lillebror - han som fortfarande lever. Något i mig VILL inte sätta upp bilder på min lilla lillebror "bara" för att han är borta - död. Om jag hade haft mycket foton uppe på familjen innan hade det kanske varit en annan sak. Men nu hade jag inte det. Och skulle jag sätta upp bilder på folk känns det som om det vore minst lika viktigt att sätta upp bilder på de som är i livet, de som fortfarande finns här. Och om jag skulle sätta upp bilder på alla jag älskar och vill påminnas om skulle det bli ganska fullt på väggarna.
Å andra sidan skulle det kanske hjälpa att ha lite bilder framme. Kanske är det ett vettigt sätt att sörja på? Fast jag har mina sorgeknep i alla fall. Musik i allmänhet och några sånger i synnerhet är väldigt starkt. Spela "Somewhere over the rainbow" med Israel Kamakawiwo'ole så går den rakt in i hjärtat. Det är egentligen både "Somewhere over the rainbow" och "What a wonderful world" i ett slags medley. Den ville min bror skulle spelas på hans begravning. Så blev det såklart.
Den dagen han dog, satt jag bredvid honom i soffan, höll hans huvud och vätte hans mun med vatten. Syrgasapparaten brummade, annars var det alldeles tyst i lägenheten. En märklig tystnad med tanke på att vi var nästan tio personer där. Någon gång då och då hördes en snyftning eller en suck. Jag stod inte ut med att detta var det min bror skulle höra de sista timmarna i livet. Så jag sjöng för honom. Jag sjöng just dessa två sånger - för det var de som kom ut när jag öppnade munnen. Och jag hade ingen aning om att han redan hade valt ut dem.
Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på Gud. Jag tror att när man dör är det slut. Jag tror inte det finns något liv efter detta, eller något ställe dit man kommer. Men jag är i alla fall väldigt glad att det var just de två sångerna som kändes rätt att sjunga för honom, där i soffan. Jag vet inte om han hörde mig - han var väldigt, väldigt dålig. Men jag hoppas det. Jag hoppas att han kände all den kärlek vi alla som var där hade för honom.
"Someday you wish upon a star,
wake up where the clouds are far behind you.
Where troubles melt like lemon drops,
high above the chimney tops,
that´s where you'll find me."
Min modiga lillebror. Jag älskar dig.
3 kommentarer:
Jag tappar orden och fäller en tår.
För mej är det tröst med alla minnen som fortfarande får att mej att le gråta ibland.
Kramar!
Visst är det så - så länge vi minns och kan skratta och gråta - så länge finns de ju med oss. Och det är en tröst. Tillsammans med allt jag trots allt lärt mig av min bror och hans fru om vad som är viktigt här i livet. Vad vore vi om vi inte kan gråta ibland? För att se regnbågen behövs både solen och regnet!
Kramar till dig. Sa starkt och fint att du kunde sjunga for din bror. Jag ar saker pa att han horde och framforallt kande att du var dar for honom.
A-H
Skicka en kommentar