Lyckades igår beställa bilder till lillebror-tackkorten. Fastnade då i de gamla albumen och bilderna på datorn. När jag ser bilder på min egen lillebror - onkel W - som inte längre finns, blir saknade så tydlig och skarp. Han kommer aldrig mer att få lillayster att skratta högt. Han kommer aldrig mer att leka med barnens lera och inspirera dem till de märkligaste konstverk. Men jag är så oerhört glad att han gjorde det när han kunde. När vi kunde.
Carpe diem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar