Allvarsfunderingar om föräldraansvar

Jag vill att mina barn skall få vara det de är. Känna att de duger som de är från början. Oavsett vad det är. Det kan handla om så grundläggande saker som sexuell läggning, eller om mer triviala ting som huruvida man vill eller inte vill vara med och klä ut sig på dagis. I ingen av dessa situationer, och alla som hamnar däremellan, vill jag medverka till att mina barn känner att de är fel.

Det finns några grundläggande värderingar som jag vill föra vidare till mina barn. Som att alla människor är lika mycket värda – oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, inkomst eller vad det nu kan vara. Det är grundvalen för de demokratiska värden jag står för och djupt och sant inne i mig tror är rätt. Jag vill också att mina barn skall bli människor som bryr sig om andra människor. Men det vill jag ju att de skall VÄLJA att bli för att de vill det. Det funkar liksom inte om de är snälla mot andra för att de vet att jag vill att de är det. Och man kan fundera på vad man menar med att ”föra vidare” värderingar.

För mig betyder det nog att jag lever som jag lär. Att jag själv följer mina principer och värderingar i det jag väljer att göra. För barn gör man gör och inte som man säger.

Men hur gör jag när mina värderingar, eller det faktum att jag vill leva ut dem, riskerar att skada mina barn?

Så här: Familjen W har fått en stoor påse med ärvekläder från kusinerna S, till lillasyster och mellansyster. Där finns en del i lillasysters storlek, en del till mellansyster – och faktiskt en del i storebrors storlek också! Vilken tur, eftersom storebror blev rätt så besviken när han hörde att det inte var några kläder till honom. Problemet uppstår när man tittar på kläderna. Kusinerna S är nämligen tjejer allihop, men den påföljden att så gott som alla kläderna är rosa, har ganska markant tjejigt snitt och mycket blommor och fjärilar på sig. Och problemet uppstår inte hos storebror. Han tycker byxorna med blommor är fina, och reagerar inte alls på att tröjan är rosa med utställda ärmar. (Och om vi för stunden försöker bortse från att han säkert delvis ville ha kläderna för att han också ville ha NÅGOT.) Problemet uppstår hos mig. En stor konflikt uppstår i mig.

Å ena sidan vet jag ju att det skulle kunna bli väldigt jobbigt för storebror att gå till dagis iklädd den rosa tröjan med utställda ärmar, för även mitt rödstrumpejag inser att det är en tjejig tröja. Han är fyra år, och förstår inte vad det skulle kunna innebära att ha den på sig på dagis. Och mamman i mig vill under inga som helst omständigheter försätta honom i en situation där han riskerar att bli mobbad eller utstött. Å andra sidan tar det emot något alldeles väldigt mycket att lägga världens värderingar om kläderna på honom och säga till honom att den tröjan kan du inte ha för den är så tjejig. Och du är ju kille. Det går så emot allt det jag (tror) att jag står för och vill förmedla till mina barn.

I detta ligger det många saker. Det handlar om att jag inte vill nedvärdera det som är tjejigt. För vad är det för fel med att vara tjej? Det handlar om att jag inte vill ge något av mina barn känslan av att vara fel, av att känna fel, av att vilja fel. Det handlar nog också om att jag gärna vill att mina barn skall bli sådana människor som vågar stå för sin åsikt, som vågar stå för det de tror på. Och djupt inne i mig känner jag att då måste jag också göra det. Inte bara med ord, utan också i handling.

Men vill jag bedriva korståg mot världens orättvisor genom mina barn? Hur snällt är det att låta sina barn leva i en värld med en uppsättning värderingar hemma, och sen låta dem ta smällen när de går ut i en verklighet med en helt annan uppsättning värderingar? Översatt – hur snällt är det att låta storebror ha kusinernas ärvda tjejkläder hemma där det är helt OK och ingen fryser ut honom för det, och sen låta honom gå till dagis eller skolan i samma tjejkläder där det skulle anses väldigt konstigt och kufiskt? Det skulle ju vara otroligt grymt. Och det är absolut inget jag vill göra mot mina barn. Verkligen inte.

Vilket är mitt föräldraansvar? Är det mitt ansvar att försöka föra vidare de grundvärderingar jag själv står för? Är det mitt ansvar att INTE göra det, att försöka skapa individer som tänker själva och skapar sina egna värderingar? Är det mitt ansvar att försöka skapa och forma mina barn så att de får en enkel start i livet som möjligt, så att de slipper ta smällar och utanförskap i vad som skulle kunna uppfattas som onödan?

Som förälder kan, och skall, jag hjälpa mina barn att förstå hur världen fungerar, både det som jag tycker är bra och det jag tycker är dåligt. Då kan mina barn själva välja vilka strider de vill ta, och vilka värderingar de är beredda att slåss för. Detta tror jag att de flesta föräldrar vill. Hur gör man då när man vill förmedla till sina barn att så här ser världen ut, det tycker jag inte om – jag skulle vilja att världen såg annorlunda ut, men det är nog bäst att du anpassar dig till världens värderingar för annars kan du råka illa ut? Har jag inte då accepterat världens värderingar och lever jag verkligen som jag lär då? Hjälper jag dem eller stjälper jag dem? Kan man göra så med en fyraåring? Och om man inte kan göra så med en fyraåring – när kan man då förklara sådana här saker? För mig känns det som om det skulle kunna bli svårt att först leva efter världens värderingar tills barnen är gamla nog att förstå ovanstående resonemang – och sen försöka få dem att förstå mina värderingar. Det känns liksom som om loppet redan är kört då. Och samtidigt vill jag ju ABSOLUT inte skada mina barn eller göra livet svårare för dem än jag måste.

Och kanske gör jag en höna av en fjäder. Det är ju inte kläderna som gör mannen. Eller?

Det viktigaste är i alla fall att målet är att barnen skall bli lyckliga. Och att de skall få bli lyckliga på sitt sätt, hur det sättet än ser ut. Och att vi är två stycken som vill hjälpa dem dit.