Mer snabba saker

... och på tal om världens snabbaste (se nedan), så har vardagslivet börjat. Jag hade ju tänkt mig lite mammalyxtid - fika med andra mammalediga, dricka kaffe på altanen med gurglig bebis i sittern (alternativt sovandes i vaggan) och sånt. Men det verkar som om jag också mest springer. Ner i tvättstugan (fan - maskinen hade inte tömt - IGEN), bädda sängar - oups, måste tvätta lite mer för någon har kissat i sängen, snyta snorig bebis, kolla så snorig bebis inte har kräkts i vagnen, göra frukostvälling och frukostgröt, ge snoriga storasyskon näsdroppar och hostmedicin, kasta i sig lite amningste medan jag sköljer ur nappflaskor och försöker tömma diskmaskinen samtidigt. Just det - sophämtningsdag - ut med soporna. Jäklar - glömde blöjpåsen i badrummet där uppe - upp och hämta den också. Spring, spring. Lillasyster har inga strumpor - jag hämtar där uppe. Maskinen är klar där nere - ner och töm och lägg i en ny. Hinner jag hänga upp den här? 5 minuter tills vi måste börja tänka på dagis. Jag chansar! Upp igen - borsta tänderna på tre som redan hunnit börja leka och inte alls är med på noterna. Bort med principerna och packar om deras ryggsäckar själv - hinner inte vänta. Lillasyster surar för att jag tagit fel strumpor - jag ber henne hämta nya själv. Hon kastar mina ratade strumpor på golvet, och jag går för att se efter var storasyster är. Hon står färdigklädd med ryggan på ryggen och väntar vi dörren. Älskade vän! Bebisen - ja, lillebror ska ju med också. Snorig och rosslig han med. Ut med vagnen, hämta lillasyster som lugnt botaniserar i sin strumplåda. Storebror är jättearg för att han måste bära sin ryggsäck hela vägen till dagis! Han vill inte! När jag säger att han ändå måste får jag mig allt! Han tar på sig sina helly hansen-handskar... OK. Han får gå till dagis i shorts, t-shirt, keps - och skidhandskar. Bara han går. Skynda, skynda, klockan tickar. Storasyster tycker det är tråkigt att vänta. Bebis i vagnen, alla barnen ut. Ojdå - lillasyster hade visst inga skor på sig. Hon vill såklart ta på dem själv. Alldeles själv. Hoppa, hoppa på trappan och vänta. Till slut är hon klar. Det tar lite extra tid eftersom hon slutar ta på sig skorna för att skälla på sin mamma och flytta lite längre in i hallen varje gång jag tittar på henne. Högst effektivt. Alla äntligen ute och dörren låst. Bebis börjar skrika i vagnen. Vill inte ha napp. Går med ett barn på varje sida av vagnen och en sur storebror en bit bakom, försöker samtidigt få lillebror att ta nappen - dubbelvikt ner i vagnen. Ser knappt var jag går. Håller på att krocka med den lilla farbrorn med rollator som så flitigt knatar förbi här flera gånger om dagen. Låter bebis skrika och manar på huligarnerna. Ner till dagis. Lillasyster hamnar på efterkälken och ska springa ikapp. Ramlar i nerförsbacke på asfalt. Blodvite uppstår och mamma har inte plåster med sig. Lova plåster på dagis (hoppas, hoppas det löser sig!). Framme på dagis - och kaos i hallen. Massor med barn och föräldrar som håller på att lämna. Trångt. Ett försöka att rationalisera och hjälpa barnen in med deras skor, får motsatt verkan när lillasyster vill göra allt själv. Som hon brukar. Äntligen på väg uppför trappan till avdelningen. Alla någorlunda glada. Stressa, stressa - lillebror sover (hör och häpna) i vagnen utanför - tänk om han vaknar och börjar gallskrika när jag är här inne? Skynda, skynda. Säger hejdå till barnen.

Och får tre jättekramar. Massor av pussar. Någon säger - "jag älskar dig mamma". Sedan rusar de alla tre in till sin kompisar. Kvar står jag med kärlek i hjärtat och undrar hur jag klarade mig så länge utan dem.

...och nu har jag promenerat en snabbrunda hem, meckat mer med tvätten, ätit frukost (halleluja), och funderar på att göra en kopp kaffe - bara till lilla mig. Bebisen sover fortfarande i vagnen, och jag borde städa toaletter och/eller ta reda på vad jag skall göra av fransyskan i kylen till middag ikväll. (Ja, nötköttsbiten alltså. Inget annat.) Men jag tror jag stannar här en stund till.