Jag är aldrig riktigt nöjd. Eller så kan man välja att se det som att jag trivs rätt bra med omväxling. Låt oss se det så. Men i slutet av varje årstid längtar jag så jag kan dööö efter nästa. Spelar ingen roll vilken årstid det är. Nu så här i slutet av sommaren (den återupplivade) längtar jag efter krispiga höstdagar, tjocka stickade tröjor, och kall luft på näsan. Ibland kan jag till och med längta efter en mulen, regnig höstdag - bara för att man får lov att bylta på sig lite kläder och andas lite kyligare luft. Sen när oktober och november haft sin tribut och sina regniga, stormiga, inte alls så mysiga dagar, längtar jag som en galning efter riktig vinter (skitsmart att bo i Göteborg då...). Vit snö (i stan? yeah right) som gnistrar i solen en kall vinterdag, eller stora snöflingor som faller från en jämngrå himmel. Också för det att man får bylta på sig lite kläder, pulsa ut och bli kall om näsan (och fötterna och fingrarna, gubevars). Fast sen, när februari känns milslång med sina gråa dagar med iskallt spikregn (det är så vintern oftast ser ut här i Götet), då finns det få saker som lockar så mycket som den ljusgröna våren. Ljuset som kommer tillbaka kan jag längta mig tokig efter. Få känna solen värma för första gången på lääänge. Och - SLIPPA bylta på sig (och barnen) massa kläder när man ska gå ut. Övergången mellan vår och sommar är nog den minst "längtiga". Men ibland längtar jag efter att sommaren ska komma igång på riktigt - med badvarma dagar och ljumma sommarkvällar.
Det genomgående temat är är att jag ju uppebarligen inte längtar efter något som finns. I alla fall inte särskilt ofta. För de krispiga höstdagarna brukar inte precis dominera statistiken här, inte heller de snövita, soliga pulkadagarna. Våren har en tendens att regna bort, och de sommardagar som är så varma och fina att badsjön utnyttjas kan oftast räknas på handens två fingrar (inte helt sällan på ena handens fingrar). Och vad gäller hösten längtar jag också till hösten som student. Tänk så otroligt bra man hade det - cyklade genom Vasagatans guldgula allé, satt av några föreläsningar, spenderade alldeles för mycket tid på caféerna på nämnda gata, drickandes alldeles för mycket kaffe. Och så härligt det var! (Här väljer jag att förtränga den ständigt närvarande tentaångesten, eller det dåliga samvetet som satt på axeln och tjatade "du kunde ju alltid läsa lite mer, eller något alls för den delen" som inte direkt gjorde tillvaron lättare.) Och det är ju inte precis den hösten som kommer nu. Knappast heller den hösten där hela familjen W knatar ut i skogen och plockar svamp (även om det i och för sig vore trevligt). Kanske en picknick i Gunnebo, eller på något annat trevligt ställe.
Jag är inte riktigt klok. Varför kan jag inte bara stanna upp i det som är, istället för att alltid längta till nästa? Knäppo.
Och när jag tänker efter erbjuder den här hösten oanade möjligheter att i alla fall spatsera upp- och nerför Vasagatans guldgula allé, OCH sitta på caféer och dricka alldeles för mycket kaffe. Med bebis förvisso, men ändå... I alla fall mellan kl halv tio och klockan ett, för det är då storbarnen är förpassade till förskolan. Så, fint väder vill jag ha mellan dessa klockslag måndag, onsdagar och torsdagar under hösten tack. Och så gärna tisdagar och fredagar också, för då är alla huliganerna hemma och vi måste ut någon gång under dagen. Det är väl inte för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar