Förlorade verkligen onkel W kampen mot cancern? Man kan faktiskt fundera lite på det. Han lät den aldrig förändra honom. Han lät den aldrig dominera. Visst, han kunde inte göra allting han ville, och till slut fick den honom att sluta andas. Men han levde livet fullt ut ända in i det sista. Han var verkligen sjuk, och trött, och kunde knappt sitta upp i soffan - men orkade ändå planera för kalas med sina vänner och ville umgås med de han tyckte om (och som tyckte om honom).
Kan man mäta livskvalitet i tid? Är ett liv "sämre" bara för att det inte blev så långt? Är ett långt liv alltid bättre än ett kort? Väl använd tid (hur man nu definierar det), här och nu, känns ändå som målet. I alla fall för mig som inte tror på något liv efter detta, som tror att det faktiskt tar slut när man slutar andas och hjärtat slutar slå. Och jag vet att vi delade den tron, onkel W och jag. Han levde dessutom som han trodde, helt och fullt, hela vägen ända till slutet. Skall försöka att göra det jag också, så gott jag kan, på mitt sätt.
Tack lillebror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar