Barnen W resonerar

Ett dödsfall i den nära familjen påverkar även de små. Storbarnen W pratar mycket om att onkel W inte finns mer för att han sjuk - inte för att han var gammal. Storebror återkommer hela tiden till att onkel W bara var 31 år - och pappa är ju 37.... Han får liksom inte riktigt ihop det. (Och vem får det?)

Vi har pratat om begravningen, och försökt förbereda dem. Jag är väldigt glad att de var med på en begravning förra året, för vissa saker sätter sig. Vid middagsbordet igår försökte pedagogiska föräldrarna W återigen förbereda dem lite. Att där kommer att stå en kista, att vi inte får titta i kistan, att mamma, pappa, mormor och alla som är där kommer att vara ledsna. Kanske till och med väldigt ledsna. Men att det inte är farligt om mamma eller pappa gråter. Mellansyster utbrister då glatt: "Jag är inte ledsen! Jag kommer INTE att gråta." Och så lite lugnande, som en försäkran till mig "Men det gör ingenting mamma." Och det är såklart att det inte gör något, älskade vän.

Storebror däremot blev lite mer fundersam. Han är inte heller ledsen ("för pappa, barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så"), men jag tror att han känner att han borde vara det. Eller nåt åt det hållet. Och jag undrar vad som är rätt att göra med barn i sådana här lägen. Hur mycket man skall blanda in dem, och låta dem veta. Å ena sidan vill jag skydda mina barn mot allt ont i världen så länge jag bara kan. Å andra sidan vet jag att jag inte kan det särskilt länge till - och hur kan jag då rusta dem för att hantera de dåliga sidorna av världen på bästa sätt? Jag skulle vilja visa dem att det är väldigt sorgligt, ledsamt, jobbigt och "snorgråtigt" det som hänt. Men att livet går vidare, att livet SKALL gå vidare. Att det inte är farligt när livet blir jobbigt och "snorgråtigt" och det känns trasigt inuti - för man kan laga sig igen. Jag vet att man kan det. Jag vet bara inte riktigt hur.