Om cirklar som sluts och stunder när allting stannar upp för ett tag - och när det studsar igång igen

Nu har det hänt. Onkel W finns inte längre. Fru W:s lilla lillebror (eftersom jag har två måste jag ju skilja på dem på något sätt), förlorade kampen mot den förbannade, jävla cancern. Jag fick vara där, fick hålla om. Fick badda med kalla handdukar, och hålla ett trött huvud. Jag kunde vyssja, och sjunga för honom. Och det var det tyngsta jag nånsin gjort, men jag är ändå så otroligt glad att jag var där.

Konstigt hur man kan veta att något skall hända (eller gjorde jag verkligen det), och ändå vara så oförberedd.

Vi berättade för barnen W så fort jag åkte dit, att onkel W nog inte skulle finnas så länge till. Storebror funderade lite över varför mamma och pappa var ledsna, och sa efter stund:
- Pappa, jag tror inte barn är lika ledsna som vuxna, för barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så.

Ja, älskade storebror, barn är bättre på att leka och ha roligt, och fortsätt med det!

Barnen går runt hemma nu och pratar med oss och varandra om det här med att vara död. konstaterar lite då och då att onkel W är död, som för att pröva att använda begreppet. Barnen fick ta farväl på sjukhuset, efter att begravningsbyrån hämtat kroppen. När vi gick därifrån tittade mellansyster upp på mig och sa lite småskrattande:
- Mamma, det såg ju nästan ut som om han sov!
Småskrattande, för hon visste ju att han inte alls sov. Det var som en liten hemlis mellan oss, just där, just då.

Det är så otroligt motstridiga känslor. Å ena sidan är det hopplöst jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Å andra sidan vore det så slösaktigt att bara ligga där och inte använda den tid jag har till något bra. Delvis för att det var så fullständigt emot onkel W:s livsfilosofi, men väldigt mycket också för att JAG inte har särskilt mycket för att ligga i en liten hög och gråta. Jag saknar, och sörjer, och minns - men jag vill också skratta och älska och faktiskt leva.

Det finns ett ganska stort lugn inuti just nu. Om man vill beskriva det negativt skulle man kanske kunna säga att det är som om någon lagt sirap på sorgen. Om man vill beskriva det positivt är det som om jag trots allt har hunnit förbereda mig på en del av känslorna, så att det nu mest är sorgen över att han faktiskt inte finns och inte kommer att försöka modernisera min musiksmak längre, att han inte kommer att föreslå några hockeyspelsturneringar i köket mer och att han inte kommer att kunna hjälpa mig när vi skall köpa ny TV som tränger fram. Sådant som jag inte velat sörja så länge han faktiskt fanns kvar.

Och det känns faktiskt OK att sörja det. Så länge det blandas med allt det andra som är livet också. Som pragmatiska storebror påminde mig om i går:
- Men mamma, du har ju en lillebror till, och det är ju ändå bra!