Långt innan jag fick barn funderade jag ganska mycket på det här med "tjejigt" och "killigt". Hur mycket av vårt beteende som beror på att man råkar vara det ena eller det andra, och hur mycket man påverkas av hur det funkar runt omkring en. Om arv och miljö alltså. Jag var ganska övertygad om att om något alls var arv så var det väääääldigt lite. Alltså borde man kunna ge sina barn en uppväxtmiljö som lät dem bli det de var som personer - utan att det skulle bero så mycket på vilket kön eventuella barn råkade få.
Idag insåg jag att oavsett vilken miljö jag ger mina barn, så kommer de att ha en hel värld utanför hemmet och familjen som påverkar dem minst lika mycket om inte mer. Storebror och mellansyster W har pärlat på dagis och kommer hem med varsitt halsband. Båda ger sina halsband till mamma som stolt bär dem hela eftermiddagen, tills barnen vill ha tillbaks dem igen. Mamma W konstaterar stolt att storebror som den naturligaste sak i världen tar på sig sitt halsband. Ända tills han lyckas sätta halsbandet som ett pannband och med sin "det-här-var-väl-alldeles-tokigt"-röst:
- Mamma mamma, titta, nu är jag som en hon!!!
Herr W fanns sig betydligt snabbare och frågade lite försynt varför storebror tänkte så. Själv satt jag bara och gapade och insåg att samhället har en heeel del kvar att göra innan det faktiskt inte spelar någon roll om man råkar ha snopp eller snippa.
Och vad gäller frågan om arv och miljö får jag nog backa på min 100%-miljö-teori. Eller inse att jag är fantastiskt stockkonservativ i hur jag bemöter mina barn. I detta hus har det alltid funnits både bilar och dockor att leka med. Storebror har aldrig brytt sig om dockorna. Har han lekt med dockvagnen har han kört sina bilar i den, men han har sällan visat några vårdande drag (i sin lek - mot sina systrar är han faktiskt ganska vårdande ibland). Mellansyster W leker rätt mycket med bilar, men det är för att storebror gör det. När hon leker själv är det nästan alltid med dockor, eller dockskåpet, eller djuren - och det är mycket pyssel med täcken och matningar och interaktion mellan dockor och diverse små gubbar. Samtidigt som det faktiskt stör mig lite att det är så, känner jag helt ärligt att oavsett vad det beror på så måste barnen få vara det de vill - även om det bryter mot mina idéer om vad som vore bra ur ett jämställdhetsperspektiv.
Så - frågan är alltså om jag skall gå på arv-teorin eller inse att jag inte alls har givit mina barn en så förutsättningslös uppväxtmiljö som jag trodde att jag kunde....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar